Förlåt, jag vet att det blir tjatigt, men jag är så nöjd, och förundrad.
Det känns liksom som igår jag inte klarade av att springa utan gåvila var 5:e minut. Nu håller jag i 5 kilometer utan en endaste gåvila, trots mensvärk och en massa häl- och fotsprickor. Fina lilla kroppen vad den klarar.
Hon hade haft fantastiskt kul, och det kan man väl ana att en sådan sak skulle passa henne där dagen går ut på att joppa, springa, klättra och åka i en rasande fart.
En till köket.
En till Pyrets rum.
Ett armband som också är en godisgömma. Hon behöver nog vika en till mig med.
En annan som klarar saker är Polarn som var iväg med en kompis på Barnens hinderbana.
Jag roade Pyret med att åka på secondhand, så klart. Då hittade jag dessa raringar:
Det kan väl hända att jag har ett behov av att bo in mig, märker jag, att sätta någon ny prägel, att ändra en känsla. Nu när allt är som vanligt fast allt är förändrat. Det krävs säkert en del pyssel för att hitta vad som är vi nu.
På tal om pyssel. Att ta bort mobilspel ledde till mer kreativitet; Polarn gjorde denna idag:
Nu förbereder jag mig för en natt med en löpande Lillfjant. Det tog sin lilla tid, första löpet kommer nu när hon nästan är ett år, så vi borde redan ha fixat det här, jag vet. Och det hade varit lagom att kastrera till semestern, men under sommaren drog veterinären ned på sådana ingrepp, fick jag veta. Sen har lite annat varit i fokus, så att boka tid till veterinär har skjutits på den berömda framtiden. Tack och lov så skriker hon inte så värst, hon är rätt måttlig än så länge och har ett dovt jamade. Men nu är framtiden här, så i veckan får jag sätta mig framför jobbkalendern och ringa och boka en tid.
Kommentarer