Fortsätt till huvudinnehåll

Inte ens nära

När jag vaknade imorse ville jag inte det. Vakna alltså. Men det gjorde jag ändå, jag klev till och med upp. Jag lyckades göra mig iordning för dagen och få upp arvsmassorna. Minst av allt ville jag promenera till jobbet och då är det dags att börja ana oråd. Jag vill alltid promenera, typ, och jag gillar att gå till jobbet, till och med på dagar när jag ska göra saker som känns svintuffa. 
Idag var en sådan dag, när jag behövde göra saker som känns svintuffa, men jag gjorde det på något sätt. Fast jag letade desperat efter choklad under tiden, på ett typ zombie-letar-efter-hjärnor- sätt. Borde fattat då. 
Sedan kände jag mig ledsen, för att jag läste en sak som var sorglig, men det gör jag ofta i mitt jobb. Sen kände jag mig ledsen för att jag läste en sak som bara kändes så fin. Det händer också ofta i mitt jobb. Ledtråd pä vågrätt, rad två: Berg- och dalbana.
Jag hade betydligt mer spänst i stegen på väg hem, kanske för att jag var så himla hungrig, fast jag ätit lunch, äppelpaj (som ena chefen gjort), banan och två clementiner. Men när det var dags att äta mådde jag istället lite illa, så halvdan aptit ändå.
Under kvällsträningen kände jag mig lite yr, och fick ont, igen. Som vanligt den där jäkla smärtan. 
Sen dök notisen upp!
"Håll koll på mensen den borde börja snart!"
Då fattade jag.
Ledtrådarna hade hopat sig som i en kioskdeckare under dagen. Men tills sist fattade även jag.
Tur att ha en app som har koll, för jag har svårt med det just nu när den kommer och går som den vill.
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...
Skicka en kommentar
Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.
Skicka en kommentar
Läs mer