Jag fick mejl idag:
Ja. Agenturen frågade alltså om Polarn kunde dra till Tyskland nästa vecka för en fotografering. Som om det vore ingenting, helt normalt, så som det ska vara.
Nu var svaret enkelt, vi fick tacka nej, eftersom Polarns pass gått ut, men det var ju fler frågor inför framtiden som väcktes här:
Hur ställer sig skolan till sånt här?
Kan de ha någon slags beredskap för ledighet med kort varsel?
Behöver jag fråga mina chefer om möjlighet att jobba på distans, alltså från andra länder?
Polarn blev först lite skärrad och sa att hon inte hade vågat åka. När hon tänkt efter lite blev hon ledsen för att vi inte kunde åka. När hon tänkt lite till var hon fortfarande besviken, men också stolt över att ha fått ett erbjudande.
Pyret blev lite avundsjuk men tog det bra. Jag tänker att hon också skulle varit lite rädd för att åka iväg till ett annat land för att fotas. Ibland är det ju lättare att längta efter något som man ändå inte kan få, liksom.
Själv vet jag inte vad jag känner. Jag hade liksom inte tänkt att det skulle kunna dyka upp erbjudanden om jobb i andra länder. Känns ju helt overkligt att med kort varsel dra iväg någonstans i Europa för några dagar. Det är ju människor i en helt annan värld än min som gör sånt. Jag som undrade hur jag skulle få ihop att dra iväg till stan en eftermiddag med kort varsel. Men det skulle så klart vara roligt för tjejerna att få tacka ja till sådana erbjudanden och upplevelser, så hur skulle jag kunna säga nej om möjligheten skulle finnas.
Hur som helst, vi vet ju inte om det kommer fler sådana erbjudanden, men om det kommer så behövs väl att allt är i sin ordning, så:
Galet är det väl ändå.
Kommentarer