Hur mycket är det?

Idag var det skolstart! Arvsmassorna ville börja när skolan börjar, alltså att inte gå till fritids innan, så jag flexade lite på morgonen. Då passade jag också på att ta min korta löptur på morgonen istället för kvällen, så smidigt!

Och vips så har man blivit en sådan människa; "Åh vilken tur att man hinner få in lite träning innan jobbet!" *sägs med en sådan där hemsk positiv röst*

När jag nämnde morgonen för kollegan på jobbet frågade hon:

"Men hur mycket tränar du egentligen?"

Och jag svarade att jag egentligen inte tränade så mycket, men rör på mig ofta. Som forskare förlitar hon sig på data och bad att få titta på min klocka.

Där ser det ut så här:

Idag, som är en ganska representativ dag, uppnår jag under en dag rekommenderade antal intensiva minuter per vecka.

Och tittar man på medel över året så ser det ut så här:

Där ser man härliga influensa, Covid, och kräksjuka veckorna i vintras som drar ner genomsnittet rätt rejält. Annars snittar jag 172 måttligt intensiva minuter, plus 2x110 högintensiva minuter per vecka.

Men jag tycker ändå inte att jag tränar.

Varför inte?

För att jag inte går på gym?

För att jag inte springer en mil?

För att det bara är lilla jag?

Säkert en kombination av allt ovanstående.

När vi gick igenom hur min rutin ser ut under veckorna så kom vi fram till detta:

På vardagar:

Powerwalk 2 x 40 minuter(till/från jobb) ibland + 20 minuter powerwalk på lunchen.

+ 15-20 minuter löpning, alternativt 20-30 minuter styrketräning (varannan dag).

Det blir alltså 1,35-2,10 timmar "aktivitet" per vardag.

På helger:

30-40 minuter löpning, plus ett evigt promenerande hit och dit (på helgdagar har jag mellan 8 000-16 000 steg).

Men hur hon än lade fram det har jag svårt att se att jag tränar mycket. Jag tycker fortfarande att jag bara rör på mig, eller som bäst är en liten tränings-wannabe. Fast jag springer 2.4 km innan jag går i "very, very brisk pace" i 40 minuter till jobbet.

Jisses vad man är uppvuxen med att inte hävda sig, eller tro att man behärskar saker.

Jag ska nu öva mig i att säga att jag tränar, för det är inte skryt, bara något jag gör.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen