Dagens ämne: Kroppen.
Jag vill också bara vara katt.
Nu var det ju himla länge sedan jag gick igenom puberteten, så jag kan inte påstå att jag minns hur det var. Det jag vet är att klimakteriet ibland jämförs med puberteten och där är jag ju nu. Kanske är det utmärkt tajming att gå igenom klimakteriet så här lagom till att arvsmassorna stadigt närmar sig puberteten, för att förstå och påminnas om vad hormoner ställer till med. Som att det dyker upp mellanblödningar när det inte alls ska göra det (igår).
Eller att den lilla besökaren tar med sig tryckande huvudvärk, ständigt illamående, förvirrande hjärntrötthet, oväntad yrsel och ont i brösten på ett sätt jag inte upplevt sedan jag hade mjölkstockning.
Små satans hormoner alltså. Kliver in och bara slår ner en med släggan. Jag klarade mig genom arbetsdagen, jag fixade middagen, men när arvsmassorna åkt till pyjamasklubben så däckade jag verkligen. Fy vad kroppen har jobbat på övertid idag.
Och jag fortsätter hävda att det är ohyggligt otrevligt att det förväntas någonting alls av människor som befinner sig i sådant tillstånd. Det borde finnas något slags rött kort att dra upp så snart en människa närmar sig med någon slags förväntan alls. För inombords drar jag ju det där kortet ändå. Skillnaden är att jag inuti stänger av totalt, men utåt sätt fortsätter agera som förväntas av mig.
Nä, jag säger som denna meme:
Kommentarer