Fortsätt till huvudinnehåll

Tog ett tag ändå.

I onsdags kom Polarn hem och beklagade sig över ont i halsen. Två  väldigt motstridiga saker händer när hon klagar på sitt mående på något sätt; dels händer det sällan att hon beklagar sig så därför blir man bekymrad, dels verkar hon tämligen opåverkad. Hon kan liksom inte vara sjuk, ens när hon är sjuk.

Den här gången åt hon med god aptit, pratade nonstop och skuttade runt som om hon hade myror i brallorna ändå fram till läggdags, då sa hon igen att halsen gjorde ont. Nästa morgon kändes hon lite varm, inte heller ett pålitligt tecken hos den där vandrande kaminen, men sa att hon hade ont i halsen direkt när hon vaknade. Då tog jag mig en titt och möttes av ilsket röda halsmandlar som var så svullna att de nästan nuddade varann. Så det blev lite vab då.

Inte en lätt uppgift med den arvsmassan. Förutom att hon lite då och då under dagen sa till när halsen gjorde ont så var hon ju precis som vanligt, om än lite understimulerad. Nu är det ju så att Pyret valde att ha sitt kalas genom att ha en heldag med bästa kompisen, så vi ska bjuda honom och hans familj till Kolmården. Imorgon. Alltså var det lite granna en bra sak om Polarn tog det lite lugnt och lät kroppen hinna med att bli frisk, eftersom vi också har en överraskning till Pyret planerat. Inte ens med en hals som ser ut som en ruskig olycka tar Polarn det lugnt. Men som tur är har hon inte haft någon feber och idag klagade hon bara över halsen 3 gånger. Jag tror att vi klarar oss.

Förutom att det är en märklig sak att betrakta Polarns energinivåer, så kom jag på att det blir inte lika mycket vab längre, peppar peppar. Fast nu är ju säsongen inledd, så vem vet hur det kommer bli fram till typ maj 2020.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.