Fortsätt till huvudinnehåll

Störst av allt.

I mitt jobb ingår att ha samtal med föräldrar utifrån en särskild metod. Jag slås gång på gång av vilken mäktig sak föräldraskap är, kanske för att jag får prata om det så ofta.

Hur är det ens möjligt att det som är en källa till en ibland övermäktig våg av oro, rädsla och ångest, också är en outtömlig källa till aldrig tidigare upplevd kärlek, förundran och lycka?
Hur kan det som gör att man ibland undrar hur man ska orka, också vara den största anledningen till att man orkar?
Hur kan något som totalt vänder upp och ner på ens tillvaro, på ett sätt som aldrig går att förbereda sig på, göra att man vill ha just det omkullvälta livet?
Hur kan något som kräver så mycket vara så lätt?
Hur kan något som invaderar varenda atom av ens tillvaro, vara något man aldrig kan föreställa sig att vara utan?
Hur kan något vara möjligt att bli mer värdefullt än allt annat, inklusive en själv?
Hur ska man ens kunna sätta ord på något som är så omöjligt att förklara?

Det går ju inte. Det är en omöjlig ekvation. Det är känslor som existerar utanför allt annat och upphöjt i 10. Och oavsett hur jobbigt, svårt och fullkomligt utmattande det är, så vill man inte ha något annat. Föräldraskap är verkligen en utmaning, men wow vilken resa man får vara med om.

Etiketter

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Skicka en kommentar
Läs mer

Dagens dag

Jag har ju helt glömt att berätta hur jag maxde den första sommarvarma och soliga dagen på året (i lördags)? Man följer med Cous-cous på en trip till Trosa. Där fanns Vintage sale med olika fynd: Klänning från Espirit. Jacka från Park Lane. Blus från Mixeri och fejkskinnbyxor från H&M. Blus från Vila. Alltsammans för 500:- Efter en promenad i hamnen och genom staden Tog vi en lunch. och glass Men man vill ju inte avsluta dagen när det känns som rena semestern. Så vi åkte till en handelsträdgård där jag inte kunde låta bli att spontanshoppa fler blommor jag inte har plats för. Som en plättar och två oxalis. Vi var ändå inte nöjda, så vi drog vidare till nödvändigheter på Granngården och mer secondhand. Klänning i behov av steamer från In wear. Vintage från Oravais. Efter 9 timmar rundade vi av dagen, alldeles fulltankade med D-vitamin och energi. En helt fantastisk dag.
Skicka en kommentar
Läs mer

Rysligt trevligt

Tillsammans med Cous-cous stod vi i kö innan portarna ens öppnat. Vädret var lagom grått och dystert för att passa in i att besöka Kolmårdens Halloween. Det hade på riktigt inte blivit särskilt effektfullt om solen hade skinit som den gjorde igår. Arvsmassorna var inte helt överens om vilken nivå av Halloween de ville utsättas för, så vi började med de mer barnvänliga delarna som Drakskogen och Pumpadalen , för att inte tala om att se alla djur. Snöleoparder ! Pyret hade innan vi åkte tänkt gå med Cous-cous i det lite rysligare delarna, de upplevelse aktiviteter de arrangerat. Men när det var dags att gå in i den första:  Hospitalet,  ville hon att vi så kallade vuxna skulle testa först. Och nä, jag tror inte att hon skulle uppskatta att gå på knölig mark i mörka trånga utrymmen med skådespelare som skriker och skräms. Cous-cous och jag testade på Bakgården också och fick hoppa ännu lite mer när några skrämdes. De får ju lätt mig att tappa kontrollen genom att göra det mörkt...
Skicka en kommentar
Läs mer