Lång väntan.

Ända sedan Pyret tappade sin första tand har Polarn gått och väntat på sin tur. Jag komner ihåg hur hon var så ivrig då att hon vaknade innan Pyret och smög in och tittade under hennes kudde, för att se vad Tandfen lämnat. Pyret har hunnit tappa 6 tänder sedan dess.

Så var det äntligen Polarns tur att stolt visa upp en lös tand. Jag trodde henne inte först, hon hade ju gått och vickat på tänder som hon tyckte kändes lösa, sen Pyrets första tand lades under kudden. Dessutom var det tidigare än när Pyrets började lossna. Men jo, den var lös. Som hon har vickat sedan dess. Till sist hängde den som på en tråd.

Men Polarn tyckte inte alls om tanken på att ta bort den, det gjorde allt för ont tyckte hon. Fast en liten vickning för mycket och ut trillar den.  Just när jag var och fikade med mammakompisen. Att det kan kännas så sorgligt att missa en sådan sak. Att något sådant kan bli så mycket viktigare än så många andra saker, är svårt att föreställa sig.

Men jag fick vara med om när hon kom rusande och visade att Tandfen minsann varit lika generös som mot storasyster och lämnat kvar både tand och en 10 krona. Det krävdes ju ett litet brev till Tandfen om att den där första tanden vill man så gärna spara och kunna visa upp, samtidigt som man vill få en peng. Trots att storasyster lyckades göra en sådan deal, var det lite pirrigt att se om hon gick med på det en gång till.

Så himla magiskt att få uppleva sådant där tillsammans med dem. Större än att gå på vilken föreställning som helst och värt alla tuffa stunder. Inte det minsta proportionerligt men väldigt roligt. Den som kunde ta fram den känslan och sälja som piller skulle bli en väldigt rik person, och slå ut hela marknaden med såväl lagliga som olagliga substanser. Man vill ju bara ha mer.

Och mer kommer jag få, för tanden bredvid har börjat lossna.