attvarabob

Liksom att det är orimligt att SL förefaller bli överraskade av årstider och vad de medför, så förefaller det orimligt att bli överraskad av höstdeppen. Denna mörka, kalla, trista årstid. Nej, jag sållar mig inte till gruppen " så mysigt att tända ljus, krypa upp i soffan med en kopp te och en varm filt ". Jag sveps istället in i känslan av att alla vardagsrutiner är fullkomligt meningslösa upprepningar. Allt detta duschande, borstande av tänder och hår, klä på och klä av, duka fram och duka av, fixa kattlåda, åka till jobb och åka hem, räkna dagar till mens igen, dammsuga och tvätta. Allt är detsamma och allt man gör ska snart göras om på nytt. Svårt att se poängen med allt slit. Jag försöker boka in trevligheter som bryter av den där rullande vardagen, för det anges ju liksom alltid som botemedlet mot den här höstmelankolin. Samtidigt så lockar det inte i samma utsträckning att åka iväg i mörker och kyla, och den eviga tröttheten blir ju inte bättre av att somna sent. J

Först vägrar de sova i egen säng. Sen vägrar de somna om man inte sitter bredvid, och de dyker upp hos en varje natt. Sen somnar de på egen hand, men först efter att ha kommit upp fjorton gånger för att delge livsviktig information. Sen sover de hela natten i egen säng. Sen somnar de utan att kliva upp. Peppar peppar, tvi tvi och allt det där. Men det slog mig att jag plötsligt läser godnattsaga, pussar och kramar, går ut ur rummen och sen somnar de. Någonstans var det vad jag höll fast i, alla de där kvällarna när jag satt på ett hårt golv och försökte övertyga dem om att jag var kvar även om jag inte låg bredvid. Det där avlägsnandet i hundra steg för att visa dem att de var trygga även om de sov själva. Om trängas i en säng med en hög med mjukisdjur och en katt räknas som att sova ensam. Då tänkte jag att det kommer. De utvecklas och lär sig, om man inte stressar och pressar så kommer utvecklingen av sig själv för de allra flesta. Barn slutar med napp. Barn lär sig äta gröns

Att jag promenerar till eller från jobbet för att klämma in lite motion i vardagen är relativt välkänt på jobbet. Idag bad en kollega att få prova att gå samma promenad för att sen ta resten av vägen hem kommunalt. Jag förvarnade att jag har usel kondition och hon menade att det hade hon med. Kanske tänker andra som jag; om man går i rask takt i sådär 40 minuter de flesta vardagar så kan man ju inte vara helt otränad. Det kan man. Jag vet ju att jag har gått samma väg utan att bli ens i närheten av lika slut, i flera år. Liksom att jag vet att jag inte är en soffpotatis övrig tid. Men nu är den där promenaden rena döden. Och kollegan som också var så "otränad", trampade på i en raskare takt än jag egentligen mäktade med, kanske den takten jag en gång höll. Jag hade fullt sjå att kunna föra ett samtal under tiden. När hon sedan skulle fortsätta ta sig hemåt kommunalt, fick jag gå hem och försöka stå upprätt. För när jag kommer hem efter den där promenaden är jag verkligen

Polarns förskola hade studiedag, så då fick Pyret också ledigt. Självklart vaknade Pyret klockan 5 bara för det. Jag var så inte alls förvånad att jag inte ens blev besviken, sovmorgon är för mig ett okänt begrepp. För att aktivera dessa två fenomen hade vi förberett lite innan, helt i linje med valfritt inslag om bakning på tv. Så på promenaden igår plockade vi paradisäpplen, mossa, löv och kastanjer. Polarn kunde stolt leda oss till en perfekt kastanjkälla i närheten av förskolan. Idag kunde vi ta fram tittskåpen som inhandlades i lördags, som jag förberett med ljusslingor och bakgrundsteckning, och ha Halloweenpyssel. Äpplen målades i orange färg, fick ögon och mun i tusch, och blev till pumpor, och kastanjer blev till gubbar. Mossan kom ju lite till liv, som jag hatar det, men jag tror att vi tog kål på allt som kröp fram. Limmet flödade och fastnade i allt. Ljusslingan lossnade titt som tätt. Målarfärgen hamnade på köksskåp och handfat. Det blev visst käbbel om vem som skull

I vår balkonglåda blommar vallmo. I slutet på oktober. Inga konstigheter alls.

Pyret bara rusar fram i bokstävernas värld. Nu har hon börjat bokstavera var och varannan sak hon ska säga. "Mamma, kan jag få ost till min s. m. ö. r. g. å. s?" "Åh, titta vad den är l.u.r.v.i.g!" Knappt att hon tvekar, det nästan rinner ur henne. Det är ju så fascinerande att betrakta barns utveckling på det sättet, att se hur de verkar ha en medfödd fallenhet för vissa saker. Hennes är ju tydligen att läsa och skriva. Sen kanske det har underbyggts av att jag envist insisterar på att läsa godnattsaga varje kväll, men någon slags talang behöver väl också finnas där. Polarn har ju sin egen talang: Detta eviga skapandet. Hennes skrivbord är täckt av olika kreationer hon släpar hem från förskolan, och sen tillbaka för att utveckla vidare efter någon brilliant idé. Det är som att hon ser saker andra inte har blick för, vilket också märks när hon lägger pussel. Det ska bli så himla spännande att se vad de blir för människor i slutändan.

Jag pratar om mitt jobb. Igår var jag så tacksam, idag har det varit en berg och dalbana. Stunder av skönt flyt där allt rullar på, har varvats med en känsla av att stånga mig blodig mot byråkrati och brist på empati. Det är svårt att hantera att människor inom "människoyrken" kan avfärda personer i utsatta situationer. Den orättvisan letar sig liksom in i mörka skrymslen och brer ut sig. Jag blir bitter. Kanske får jag känna att jag hjälper någon till att få rätt stöd och hjälp imorgon, så att någon motbevisar min syn på samhället för en stund.

Jag är inbjuden för att föreläsa för läkare som gör sin specialistutbildning, idag skulle det vara planering kring den utbildningen och vi var på vackra Hotell Skeppsholmen. För att ta det alla undrar först; maten var fantastisk. Till lunch fick vi en hjortgryta, till eftermiddagsfika fanns det ett bord med godsaker och efter dagens slut serverades en trerättersmiddag. Förutom mätta magar hade vi en riktigt bra planeringsdag med givande tankar kring alla föreläsningar. Och väldigt mycket skratt. Det som gör mig så himla nöjd och stolt är att så självklart bli inkluderad bland andra yrkesgrupper, vilket verkligen inte är en självklarhet i mitt jobb. Idag blev jag plötsligt inbjuden att utöver föreläsningen vara med som handledare på en av kursdeltagarnas workshops och att få gå på alla föreläsningar som hålls. Det är otroligt skönt att vara på en arbetsplats utan hierarki, där allas kompetens värdesätts lika högt. Inkluderad blev jag däremot inte som blodgivare. Jag fick b

Vi har inte varit helt nöjda med Pyrets skola. Att saker händer på skolor är kanske ofrånkomligt, det viktiga är väl hur personalen hanterar olika incidenter. I det här fallet har hanteringen haft lite att önska, såsom att man önskar att personalen faktiskt hanterar det. Eller att de problemlöser, påtalar åtgärder och följer rutiner. Ibland har det också känts som att det saknats pedagogiska kunskaper hos personalen. Man kanske inte vill höra en pedagog använda uttryck som att de  tvingar barnen till saker, eller att barnen upplever att personalen blir verkligen   jättearga om håret blir blött i duschen efter idrotten. Vi hörde en del om bristerna på skolan innan start, men försökte ge det en chans, tyvärr har vi inte fått mycket anledning till att tycka annorlunda. Så vi sökte en annan skola, som andra också sökt, som andra börjat på och varit nöjda med. Men det var kö. I förra veckan fick vi mejl om att det fanns möjlighet att anmäla intresse till restplatser, för start redan e

Lördag: Iväg och veckohandla och införskaffa födelsedagspresenter. En mellanlandning hemma för att lämpa av matvaror innan arvsmassorna skulle lämnas på lekland för kalas. Pyret ville att vi skulle gå, Polarn ville att vi skulle stanna, så vi fick dricka kaffe och försöka ignorera ljudet av skrikande barn i två timmar. Vi belönade den insatsen med middag på O'Learys, som fått ett lite större vegetariskt utbud, till exempel en Steetfoodsalad med Oumph! Helt okej var mitt betyg. Jag gav mig på att titta på Aquaman på kvällen, men gav upp halvvägs eftersom den var usel. Söndag: Efter städning, rensning av tvätt och strykning skulle Pyret lämnas till kompisen. Hon skulle följa med på kompisvecka på dansskola och sen på kalas. Polarn lämnades en stund senare hos en kompis för några timmars röj. Vi hann äta en lunch där det var möjligt att bara fokusera på sin egen mat, innan det var dags att åka runt och samla ihop truppen igen. Det kan väl inte riktigt räknas som en vilsam helg.

Jag hade bråttom till jobbet imorse för att jag behövde ta emot en patient tidigt. Därför blev det lite bekymmersamt för mitt katthjärta att fundera över hur jag skulle hantera den här: På promenaden till förskolan kom det en katt. Den jamade innan den ens såg oss, och kom fram för att bli klappad så snart vi kom nära. Arvsmassorna var inte sena att tillmötesgå den begäran. Problemet var att sen följde den med oss. Länge .  Först tyckte jag att det var lite lustigt.  Sen började jag oroa mig för att katten var vilse.  Vi har aldrig sett den förut, och den ville uppenbarligen inte lämna oss. Men jag hade verkligen inte tid att ta hand om en vilsen katt,  även om det skulle gjort arvsmassorna överlyckliga. När vi kom till en bro över en hårt trafikerad väg vågade katten inte följa med och vi lämnade farbror Mårrhår (Pyrets idé) bakom oss. Efter att ha lämnat Polarn på förskolan och gick samma väg tillbaka, var katten borta.  Jag har tänkt på den där katten hela dagen.

Snart är det Halloween, så då kan man väl visa lite support till de som helt ofrivilligt behöver leka vampyrer. Det gör man bäst i en sån här: Det började med att en kollega kom in på ämnet att vara blodgivare, och nämnde sen att blodbussen var parkerad i närheten under dagen. Alla var rörande överens om att det är en viktig sak, och alla de som inte redan var blodgivare var rörande överens om att det borde man ju bli. Det blev ett skämt om att kollegan skulle ta med sig ett helt gäng till blodbussen och få belöning för sin rekrytering. Sen frågade en kollega chefen om man fick gå och lämna blod på arbetstid, vilket hon svarade " självklart " på. Så jag och kollegan tog henne på orden, och tog tag i den där " man borde ju verkligen ". En hälsodeklaration fylldes i, och ett stick i fingret visade ett hb på 134. Då fick jag lämna prov. Om sisådär 2-3 veckor ska proverna var granskade, och när då blodbussen kommer på besök kan jag smita iväg en stund från jo

Det är en sjukt dålig kombination att vara väldigt rastlös och väldigt trött. Har jag märkt. Jag vill väldigt mycket, men det blir ganska lite. Det lilla utloppet jag får för min rastlöshet kan bli så mycket bättre imorgon, eftersom promenaden hem kan förgyllas av att Tove Lo har släppt nytt album på Spotify. Ser fram emot att lyssna igenom den med ljudet av min egen andfåddhet i bakgrunden. Annars ägnar jag fritiden åt att koppla av med den här: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Läsningen går inte så fort just nu, på grund av den där tröttheten som envisas med att efterfråga sömn, men det gör inget, för det är en makalöst spännande läsning. Spännande på så sätt att man får syn på hur svårt det där med jämställdhet är, även när man tror att man lyckas uppnå det.  Även fast den är skriven 93 så är den aktuell, vilket leder tankarna till att det är en lång väg kvar att gå innan det blir någon riktig förändring. Den frustrationen får jag gå av mig imorgon, till ljudet av

Eller väldigt upptagen är ju möjligen något starkt uttryckt om man jämför med andra. Men vad tjänar det till att jämföra sig med andra, då finns det väl alltid någon som har det såväl mycket värre som mycket bättre. Kanske är det mer att jag känner mig splittrad. Lite disträ. På jobbet är det spretigt, olika saker att påbörja, saker som ska följas upp, och annat som behöver undersökas. Därtill har jag en ny föreläsning att förbereda och till den planeringsträffar och middagar. Sen är ju mitt jobb till sin natur att hålla i tusen bollar samtidigt och ständigt bli avbruten, bara i sitt grundutförande så att säga. Jobbet påverkas ju alltid till en viss del av det privata, även om jag känner att jag är bra på att hålla isär det. Så när det är mycket tankar som far omkring, blir ett redan spretigt jobb, ännu lite svårare. Kan ju bidra till den där tröttheten jag vandrar runt i. Så kanske är jag lite mindre aktiv här, kanske är det bara så det känns. Jag vet faktiskt inte. Men om det ä

Jag är trött, så jag har svårt att få ihop tankarna. Vi ska dessutom ägna några dagar åt att nervöst vänta på besked som kan komma att ändra på tillvaron en aning. På förhoppningsvis ett positivt sätt. Men det gör ju att förmågan att fokusera sänks ytterligare en aning. Borde hamna på minus då. Av dessa anledningar blir dagens inlägg ett rörigt hopplock av bilder från telefonen. Det börjar alltid med arvsmassorna, för med födslovärkarna fick de den eviga placeringen som ens första och största fokus. Föräldraskap, en mäktig och mystisk sak. Mäktigt är det också att vi har läst ut Bröderna Lejonhjärta. Den var fantastisk att få läsa med dem. Nu går vi vidare med Godnattsagor för Rebelltjejer.  En vanligt förekommande mening i affärer är: " Jag vill ha den, den är så söööööt! ", och så pekas det på ett gosedjur. Jag påpekar att det redan finns några gosedjur där hemma, men självklart finns det ju inte just ett sådant gosedjur som det pekas på just där i affären.

Vi nåddes alla av nyheten att Sara Danius gått bort. Jag tänkte på den här bilden då. Apropå att jag envisas med sånt där "femenismtjafs" som en person sa till mig. Ja, det gör jag. Jag envisas med det för att mina döttrar ska slippa en massa tjafs bara för att de är kvinnor. Som att bli borttvingade av män från sina arbeten. Som att behöva stå ut med övergrepp. Som att behöva förklara varför de har rätt att bestämma över sin egen kropp. Som att behöva jobba så mycket hårdare för mindre lön. Som att behöva ta så mycket mer ansvar. Som att behöva känna att de kräver för mycket, när det egentligen är andra som behöver anstränga sig mer. Som att behöva bli underminerade när andra känner sig underlägsna. Sånt tjafs. Jag tänkte på att jag önskar att mina döttrar blir lite mer Sara Danius när de blir vuxna kvinnor, och lite mindre lagom.

Pyret ska ha fotografering i skolan imorgon. Det tycker hon är stort. Efter skolan ska hon till en kompis på Tacokväll. Det tycker hon är bortom stort. Båda sakerna har fått den stora lilla arvsmassan att lägga mycket tid den senaste veckan på att planera för vilka kläder hon ska ha på sig. Trots ett intensivt arbete från mitt håll, i flera år nu, så har det starka intresset för kläder inte lagt sig. När hon redan igår ville välja kläder till denna dag kämpade jag mellan att hon självklart får ha sin stil, och hur ska man få henne att välja något annat. Jag tycker själv att jag har ett enormt tålamod med båda arvsmassornas val av utstyrsel, förutom ett välkänt motstånd mot leggings som vanliga byxor. Men samtidigt så ska detta tillfälle förevigas. Lösningen blev att jag hämtade henne och efter skolan gick vi till Lindex. Snabbt som blixten hittade hon den här tröjan: Byxor blev lite knepigare för någon med så väldigt petig smak. Men så plötsligt fanns ju de där byxorna hon

Polarn sa innan hon gick och lade sig på lördagen att eftersom dagen efter "imorgon" var en förskoledag, så ville hon hitta på något roligt på söndagen. Förstår om den lördagen inte riktigt räknades som spännande. Efter frukost fick jag skjutsa in herr B.o.B. till akuten eftersom hans förband efter operationen hade börjat läcka. Det gick ganska fort på akuten, förutom förvirringen om hur de skulle hantera den blodiga omplåstringen. Till sist landade de i att lägga på mer omslag istället för att packa upp och lägga nytt. Anledning? De ville att akuten skulle göra det, men akuten hade fullt, så lättakuten fick ta vid, och de kunde inte göra hela proceduren. Så nu blev det standardsvaret från vården; avvakta och sök på nytt om det här inte funkar. Även om det gick ganska fort så är det ju kanske ingen rolig barnaktivitet. Resten av dagen ägnade vi åt att äta och titta på tv. Eller, jag städade, rensade avlopp, gick till återvinningen, gick och handlade och påbörjade ett nyt

Herr B.o.B ägnade morgonen åt att ligga under kniven för att få ett nytt korsband. Jag är ju inte expert på saken, men det ser ju ut som att det var rejält trasigt innan operation. Själv sprang jag som en skållad råtta under dagen för att hinna med att både lämna arvsmassorna, tillgodose patienters önskningar om tidiga besökstider, möta handläggares önskemål om sena besökstider, hämta arvsmassor och handla middag. Men under den lätt stressiga lunchen bjöd jobbet på magnifika bullar från Bröd och Salt.  Det är tur att jag inte går förbi deras butik ofta, jag skulle bli ruinerad. Herr B.o.B. mådde väldigt mycket bättre efter operationen den här gången, än förra gången. Pyret tyckte ändå att det var väldigt läskigt med bandaget och vad som verkar vara hela tanken på att han varit i operation. Hon bröt ihop men kunde samla ihop sig efter att ha fått gråta ut. Nu tar vi helg och vilar upp oss inför nästa vecka.

Så har vi närvarat vid vårt sista föräldramöte på förskolan.  Det slår mig att det vid varje möte har funnit minst en förälder som ska vara den där "duktiga". Den som driver den åsikt som flest skriver insändare och inlägg om, vilka i grunden går ut på att misstänkliggöra andra föräldrars avsikter och därigenom höja sin egen kompetens.  Varför det? Varför inte utgå ifrån att föräldrar vill sina barn väl, gör så gott de kan och är måna om de som ägnar så mycket tid till att ta hand om det viktigaste man har. Stötta, peppa och håll ihop, istället för "Jag skulle aldrig", "Det skulle vara bättre om alla", "Jag vet att jag i alla fall alltid", som så lätt splittrar.  Mer perspektiv på att allas liv är olika, alla familjer har olika förutsättningar och alla barn är olika. Mindre fokus på att ens eget sätt är det enda och bästa, och att man är ensam om att stå på pedagogernas sida.  Nu är det bara 9 år kvar.