Fortsätt till huvudinnehåll

Försöka duger.

Jag lämnade arvsmassorna på sina skolor och tog mig till jobbet. Redan när jag tagit mig till första skolan kände jag att det haltade lite, framme vid förskolan var jag andfådd, hade en irriterande torrhosta och bultande huvudvärk.

Men på jobbet behövde en patient diskuteras med läkare, en kallelse komma iväg och två handläggare som varit näst intill omöjliga att nå skulle äntligen finnas på andra sidan telefonen. Så jag tog mig till jobbet. Jag gjorde det jag behövde, bad sekreterarna om hjälp, tog emot två patienter och gick sen hem.

Huden gör ont, musklerna känns tunga, munnen har en ständigt vidrig smak och jag är varm som en kamin samtidigt som jag fryser. Precis då när man ska hålla sig hemma, ungefär. Nu ska jag bara öva mig på att inte ha dåligt samvete för det. För att patienter får vänta ytterligare 2-4 veckor på en tid, efter att redan ha väntat 2 veckor. På att underbemannade sekreterare får mer jobb med att kontakta patienter och boka om. Och jag ska försöka låta bli att tänka på hur arbetet hopar sig för varje dag. Bara för att lilla jag känner mig lite krasslig.

God natt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.