Ensam är stark.

Jag fick höra från andra föräldrar som hade barn i nära ålder till varandra att det var bra att låta dem dela rum länge. Att det stärkte deras relation, att de kände tryggheten från varandra, att det rent praktiskt var lättare för en själv. Och det lät otroligt logiskt för mig.

Sen började Pyret efterfråga eget rum, och det började skava i deras relation. Det kändes mer och mer som att det kanske var en bättre idé att låta Pyret få sitt eget utrymme. Så det fick bli så.

Hon är fortfarande i någon fas som gör att hon emellanåt har svårt att ha en god relation till sin syster, men vi har fått oväntade bonusar av att ge dem eget utrymme. Som att de båda två sover i sina egna sängar 99% av nätterna. Och somnar utan att vi sitter bredvid. Och de sover mycket lugnare. Och de somnar mycket fortare.

Nya nattningsrutinen är alltså att vi gemensamt läser godnattsaga, säger godnatt i varje säng, stänger till dörren och går och sätter oss i soffan. Sen får vi hela sängen för oss själva hela natten, extra lyx när man som jag just nu ska tampas med feberfrossa och värk under natten.

Det där med att tro att man vet vad som är bäst. Hur många gånger kan man ha fel?