Fortsätt till huvudinnehåll

Roadtrip.

Sammanfattning av dag ett och två på vår tio dagar långa roadtrip.

Dag ett:
Efter två timmar i bilen fick vi veta att Polarns prat i alla dessa år (hela fyra stycken) om att hon inte tycker om att åka bil tydligen har rört sig om åksjuka. Hon kaskadspydde över hela sig, stolen och sätet. Rengöring på en övergiven parkering med hjälp av våtservetter klockan 9 på morgonen i första hand och på kvällen i stugbyns tvättstuga i andra hand.
Sen väntade Astrid Lindgrens värld. Lika magisk som förra gången, med gassande sol. Och en liten värld är det, vi träffade på en förskolekompis.

Dag två:
Ösregnet som varat under natten och var utlovat till hela dagen, vek undan lagom till öppning. Förutom en skur precis när vi åt lunch så var det uppehåll och emellanåt riktigt varmt.
Polarn var i sjunde himlen när hon fick se föreställningen om när Emil fastnade med huvudet i soppskålen, den väljer hon som godnattsaga typ en gång i veckan.
Pyret var i sjunde himlen när Pippi till sist valde henne att vara med i deras charader. Hon hade suttit tålmodigt med handen i vädret medan barn efter barn valdes och vågade efter lite tvekan gå upp på scenen när hon blev utvald tillsammans med några andra. Utvald av Pippi, kan det bli bättre.
Imorgon blir det bil-dag. Spännande när Pyret visat på sina nya talanger...

Ronja.
Karlsson på taket.
Madicken.
Emil.
Också Emil.
Bröderna Lejonhjärta.
Pippi.

Ett axplock.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...