Jag läser det senaste uttalandet från herr Brunnberg om att feminism är ungefär ett onödigt påhitt, av den solklara anledningen att han aldrig upplevt kvinnoförtryck i sin närhet. Sen ger han vad som kan uppfattas som exempel på just kvinnoförtryck, med kvinnors roll som mödrar och på arbetsmarknaden. Förvirrande och oklart med andra ord.
Tydligare, och ett mer nödvändigt inlägg gällande vikten av feminism, är Katarina Wennstams bok "Flickan och skammen".
Jag läser den som min innan-jag-somnar-bok och blir lite förbannad lagom tills John Blund hälsar på. Kanske inte så bra planering, men viktiga saker att elda upp sig över.
Innan den läste jag Malin Wollins bok "Till min dotter". Med de två böckerna färska i minnet känner jag redan bävan och oro inför mina arvsmassors tid som unga kvinnor. Hur ska jag skydda dem från allt? Speciellt när det finns människor som uttalar sig om att de problem tjejer och kvinnor upplever hela tiden bara är ett påhitt.
Kommentarer