Så var vi hemma i vardagen igen. Alltså, jag har en veckas semester kvar och de andra har två veckor till, men vi är inte uppassade med städning, matlagning och bäddade sängar längre. Å andra sidan är sovrummet svalt.
Arvsmassorna har varit på topp de här tio dagarna, inte alls helt utan tjat eller protester, men definitivt på en drastiskt minskad nivå. Att vi var hemma igen märktes därför på att Polarn fick ett episkt utbrott så snart vi parkerat bilen och skulle börja släpa hem all packning, hon ville bli buren. En praktisk omöjlighet. Dessutom en något överdriven begäran när den lilla damen under tidigare dagar klarat av att promenera runt nöjesparker i timmar utan ett pip och nu bara suttit i en bil i något mer än en timme.
Våra arvsmassor är alltså som lättast att hänga med när de har en plan för dagen, något att se fram emot eller åtminstone något de vet väntar. Den genen har de fått från mig. Jag har alltid avskytt planlösa dagar, det gör jag fortfarande. Jag försöker ibland att ha göra-ingenting-slappa-dagar, för att de ska vara så nyttiga, men de ger mig bara rysningar. Precis som att lugn, mjuk musik gör mig stressad. Att sätta tänderna i ett projekt eller lyssna på musik med lite fart, det gör mig lugn. Då kan jag alltså antingen sälla mig till de som hävdar att alla måste kunna Carpe Diem, utöva Mindfullness och öva på att ta det lugnt och ha tråkigt, eller stå på den sidan av staketet som hävdar att vi alla är olika och mår bra av olika saker.
Med tanke på att jag börjar kunna hävda antal levda år som någon slags kunskapskälla, och själv minns med skräck de dagar i barndomen när jag inte alls fick gehör för mina "jag har tråkigt". Jag fick dåndimpen av "ibland är det tråkigt" utan att jag någonsin lärde mig vad det skulle vara bra för. Därför antar jag att mina arvsmassor är den sortens människor som mår bäst av lite fart och fläkt.
Vi har nu också genomfört vår första riktiga semester tillsammans sedan vi blev en familj. För så här:
2012, jag var gravid och student, alltså jobbade jag hela sommaren.
2013, jag var föräldraledig med Pyret 7 månader och var på gränsen till nervsammanbrott, sen jobbade jag, blev gravid igen och var på gränsen till nytt nervsammanbrott.
2014, jag var föräldraledig med Pyret 19 månader och Polarn 4 månader, på gränsen till nervsammanbrott och herr B.o.B.s hela semester gick åt till att rodda vår flytt, på grund av ovanstående.
2015, jag var student och jobbade.
2016, jag var student och jobbade.
Om jag minns rätt så hade vi inte mycket till gemensam semester 2011 heller, för att jag var student och jobbade.
Men nu så! Tre hela veckor tillsammans och 10 dagars roadtrip.
Det var antagligen på tiden.
Kommentarer