attvarabob

Oj vad jag inte kommer få stroke.

Under kategorin skryt/studiemotivation lägger jag in att jag fick A även på den tredje uppgiften. Det borde boosta mig till att lämna in den fjärde.

Jag hör på nyheterna att choklad ska vara nyttigt igen, det ska minska risken för stroke.  Det fantastiska är att den här gången gäller det även ljus choklad. Självklart måste de förstöra denna goda nyhet med att informera att det gäller en mängd på en bit om dagen, eller en halv chokladkaka i veckan. För annars ökar man risken för fetma och sjukdomar i dess följd. Jag blev lite glad en stund där, jag trodde jag hade hittat en bra ursäkt för min hang-up att jag måste ha godis när jag pluggar. Det vore skönt att slippa kämpa emot den nu när jag ska ägna alla dagar, hela dagarna åt att plugga. Fast nu ljuger jag lite. Jag ägnar kanske inte hela dagarna åt att plugga. Igår hann jag med att jobba på morgonkvisten och fika med härliga blondiner på eftermiddagen. Jag hinner med praktiska göromål som att städa också, eller ta tag i såna där småsaker som har legat och skramlat i bakhuvudet. Ta reda på saker, kolla upp saker, fixa saker. Jag har gjort en lista på borde-fixa-saker som s...

Jag väntar på middagen och slår på tv:n. Polar Music Prize visas på 4:an och programledare ärsnygga Petra Nordlund McGahan. Men den här gången, vad i helskotta har de gjort med hennes hår!? Det ser ut som en peruk. Eller hjälm. Frisören borde genast sparkas.

Jag träffade en väldigt ny liten människa idag. Den lilla nya människan har föräldrar som, precis som vi, har väntat väldigt, väldigt länge på att få bli föräldrar. Nu stod hon där och var mamma. Det såg ut som den mest naturliga sak i världen att hon hade den där nya lilla människan med sig, som att det var precis som det skulle. Där stod jag med min mage och jag förstår att när folk tittar på mig så kan de inte alls se hur extraordinärt det är, lika lite som det går att se hur länge den här mamman har väntat på att få vara där hon är idag. Det syns inte utanpå att jag har väntat så länge att längtan hade hunnit bli omsprungen av rädslan för att inte få några barn, och hunnits ikapp av ett uppgivet konstaterande innerst inne, att det nog inte skulle bli några barn alls. Det går inte att se på den väntande mamman, eller den alldeles nya mamman, om hon har väntat så väldigt, väldigt länge, eller fått sin önskan uppfylld innan rädslan hunnit gräva sig in på riktigt. Utifrån ser man...

Min make vill inte att jag ska stressa. "Lite i taget" säger han som ett mantra, vi måste göra saker lite i taget. Det är väldigt snällt och omtänksamt av honom, men han förstår varken mig eller min tillvaro. För nu är det dags, nu är jag åter igen heltidsstudent, vårt hem är min arbetsplats. Vad kan vara mer stressande än att sitta och försöka plugga samtidigt som man omgärdas av saker som måste fixas? Så idag blir det lite i taget: Lite svabba badrum eftersom det är stopp i avloppet. Lite skriva diagnoser. Lite plocka undan tvätt. Lite skriva inlämningsuppgift. Lite diska. Lite vattna blommor. Lite ha Skype-möte med läraren. Lite skriva inköpslista och veckomatsedel. Lite skriva inlämningsuppgift till. Lite ta hand om sällskapssjuka katter. Lite plocka undan. Lite äta då och då kanske skulle vara bra. Eftersom jag försöker lära mig det där att ta det lugnt och inte stressa ska jag inte tänka på att imorgon kommer jag behöva städa lite, klippa lite klor på k...

Jag gillar inte att shoppa på postorder. Jag vill klämma, känna och få med mig sakerna hem på en gång. Framför allt kläder vill jag kunna tafsa på innan jag bestämmer mig. Men nu behöver jag mammakläder, vilket vi kan konstatera inte finns ute i verkligheten. Förutom på några utvalda H&M där det är några få ställningar intryckta längst in i någon mörk hörna, eller i små specialbutiker där ett linne kostar 500:-. Jag har klarat mig läge och väl med leggings och omlottklänningar, men nu vill jag ha fler byxor och de har varit sällsynta i secondhand butikerna. Alltså: Hej H&M på nätet. Jag har beställt 3 par byxor. Jag förväntar mig att bli besviken och behöva krångla med att skicka tillbaka något, men det kanske bara är mina fördomar? Vi får väl se.

Jag har förstått att jag ses som något av en pluggis. Att jag drar åt nörd hållet. Visst, jag tycker att det är roligt att plugga, jag går igång på att lära mig allt möjligt som jag tidigare tyckt varit hyfsat ointressant och jag gillar att skriva uppgifter. Det kan ju vara en bra förutsättning för tillvaron i skolbänken. Men jag har liksom förutsatt att en del av anledningen till de fina betyg jag har fått, har legat i att lärarna ser att jag är genuint intresserad och engagerad. Därför blir jag lite förvånad när jag får samma omdömen från en distanslärare jag aldrig träffat eller pratat med. Mest undrar jag ärligt vad det är i mina uppgifter som de pratar om, för jag kan inte alltid se att jag har gjort det de beskriver. Som på den andra inskickade uppgiften så fick jag veta att jag drog så bra slutsatser. Gjorde jag? Var då? Det är ofta jag undrar vad lärarna läser, vad exakt det är jag har skrivit som ger de omdömen jag får. Egentligen borde jag ha frågat någon gång, för d...

Jag har en dum kropp som gärna programmeras på sovtider. Alltså, när man börjar jobba klockan 7 varje dag i många veckor, så vaknar den till slut samma tid även på lediga dagar. Egentligen är det inget problem, jag går och lägger mig tidigare så får jag sova lika många timmar. Men det sitter liksom i huvudet, det där magiska "sovmorgon"som man längtar efter det när man äntligen är ledig. Som jag har längtat. Jag hade en plan; jag höll mig vaken jättelänge igår. Jag satt och kämpade mot tunga ögonlock till en fullkomligt värdelös "Underworld awakening", gäspade var femte minut och vred mig som en hal ål för att inte somna i soffan. Jag var vaken ända till klockan 23!!! Jag!! Sicken nattuggla , tänker ni, lite imponerade... Imorse klockan 6:00: Knack, knack, knack. Knack, knack, knack. Knack, knack, knack. Knack, knack, knack. Knack, knack. Knack. Den där jävla loppisdagen är här igen! Den som gör att någon korkad människa går omkring i timmar och knackar ner ma...

Så har Ulf Brunnberg öppnat truten. Det är läskigt att höra att någon man tycker som han tycker. Det är ännu läskigare att höra hur många som faktiskt håller med. Frågan jag ställer mig är inte varför han måste uttala sig som han gör, jag undrar istället hur det kommer sig att människor fortfarande lyssnar?

Begär. Vill ha. Onödiga måsten. Jag erkänner, jag kan inte alltid hålla emot, ibland blir jag löjligt glad över fullkomligt onödiga saker. Just idag pratar vi mobiltelefoner. Nu är ju det ämnet en blandning av vill ha och skiten håller inte mer än ett par år innan all modern teknik de proppat in i dem och alla timmar man numer leker med dem, gör att de börjar strula. I vintras var det dags att byta. Till jul fick jag en ny av maken. Nej, jag har in te IPhone. Fast alla har det. Fast man måste ha det. Jag är i android-lägret och körde Samsung s2. Jättenöjd fast jag tveksamt bytte från HTC. Det var inte en bättre telefon än den gamla som börjat ge upp, jag fick inte fler oumbärliga funktioner, även om det fanns fler funktioner än den gamla mobilen och den hade bättre prestanda. Typ. Så finns det möjlighet att få en Samsung s3. Samma mobil, men med nya funktioner och lite bättre prestanda. Jag behöver inte kunna lagra mer, ha snabbare uppkoppling än jag redan har eller bättre...

Inrednings-porren är här.

Jag är alldeles lycklig när jag lägger ifrån mig telefonen och har fått konstaterat att det bara tog två (!!!) minuter att få prata med någon på CSN och att skolans rapport numer är korrekt. Så nu, nu när allt skolrelaterat strul är - peppar peppar - över så kan jag verkligen fokusera på pluggandet. Då drar pensionärspop på hög nivå igång i parken utanför. Daaaaagnyyy kom hiiit åååå spill!! Rääääck uuuut diiiin haaand! I allsång! Då är det väldigt lätt att skriva om antisemitism. Jätteenkelt att fokusera. Verkligen.

När jag inte sitter i telefon, eller skriver mail, för att få rätsida på mina studier så sitter jag och pluggar. Som man ska. Just för tillfället läser jag historia. Jisses vad deprimerande det är. Det är ett evigt krigande, dödande och förföljelse, århundrade efter århundrade.  Det krävs ju inget geni för att inse att vi nog inte direkt är skapade för att lära oss av historien, snarare ägnar vi väldigt mycket tid åt att göra om samma misstag gång efter annan. Sen kan man ju fundera en stund över varför historieböckerna ägnar så mycket plats åt alla hemskheter och så lite plats åt bra händelser. För att orka ägna en hel dag åt detta deppiga ämne så bryter jag av med att titta på söta djurungar på Animal Planet. Tills de börjar visa "Djurpolisen" och man får se människor behandla sina husdjur på de mest horribla sätt. Deppigt igen. Nu stänger jag boken, stänger av datorn och tar mig en kexchoklad. Sen ska jag köpa mig lite sushi, som jag ska avnjuta efter att ha umgåtts...

Så var det dags att sitta i telefon och skicka mail istället för att plugga, igen. Jag fick besked i lördags från CSN att skolan hade anmält att jag skulle plugga en kurs, ha ett uppehåll och sen plugga två kurser till. Så är det ju inte. Jag kontaktade såväl distansskolan som KOMVUX. Distansskolan svarade på direkten, alltså på en lördag, att det var KOMVUX som anmälde det och att enligt distansskolans register pluggar jag tre kurser i följd. KOMVUX hörde inte av sig på hela dagen igår. Inte heller på hela förmiddagen idag. Trots att jag mailat tre personer. Så då ringde jag till expeditionen,  presenterade mig och sa att jag hade ett bekymmer. Jag fick till svar att då blev hon bekymrad, för det var väl samma person som redan haft så mycket bekymmer med distansskolan. Så nu är man känd på KOMVUX. Eller kanske ökänd. Först försökte man sig på att säga att det var distansskolan som anmält fel till KOMVUX, men där har jag ju redan hört mig för, så istället ändrade den här ...

Toshiba och jag har umgåtts med en gammal vän i helgen. Det har gått alldeles för låg tid sen sist. Ni vet, ibland tappar man kontakten, börjar hänga med andra, utan att man för den skull har något emot varann. Men det här är sådan vänskap där det genast känns bra när man väl träffas igen. Det känns som om det var går vi sågs och allt är precis som vanligt. Det här är min kompis: (ni kommer väl ihåg min BFF?)

Kursen jag läser nu är den 23:e. På mindre än 3 år. Hittills har det ju gått bra, så kanske kan man tycka att jag borde ha vant mig, börjat slappna av lite. Nope. Många tror att flitiga studenter som får höga betyg glider på ett bananskal genom skolan, fulla av självförtroende och lugna som filbunkar. Igen, nope. Jag går som på nålar efter varje inlämning och varje prov, fullkomligt övertygad om att det här är gången när de kommer på hur kass jag är. Värst av allt är det med en ny lärare. Som nu. Jag lämnade in första uppgiften i söndags, första gången på distans dessutom, och har gått hela veckan med magknip och undrat när responsen skulle komma. Idag var dagen. Herregud vad länge jag kan hålla andan medan jag läser! Men det gick bra. Helt utan anmärkning. Prydligt A. I helgen ska jag skriva klart min andra uppgift, då börjar det om med nerver på helspänn. Undrar vad som krävs för att man ska tycka att man faktiskt är bra? Och i vilken affär köper jag det?

Efter ett nytt besök hos barnmorskan kan vi konstatera att allt är väl i babybulan. Alla värden (HB, blodsocker och blodtryck) var fina, hjärtljuden starka och det lilla livet var i full fart. Tyvärr fick dessutom alla som kommenterar rätt; efter mätning av kanonkulan fick vi veta att den låg på den övre gränsen i storlek. Den är alltså stor. Jäklar. Jag kommerfå en jättebaby. Som jag själv var. Aj.

Jag är road av att göra om i vårt hem, men maken har aldrig haft några Martin Timell ambitioner. Det kan ju krocka en aning. Ibland kan vi lösa våra skilda åsikter om hur man roar sig, med att jag roar mig på egen hand och maken kommer hem till ett nyfixat hem. Ibland går det inte. Ibland behöver jag hjälp. I vår relativt stora lya har vi brett ut oss med åren, att hålla en plats till barnet som inte ville komma förrän efter 12 års väntan kändes inte som en vettig plan. Istället har jag haft plats för mina älskade garderober och träningssaker och maken har haft sina datorprylar. Men nu ska ju en till få plats. Snart. Själva planeringen kring detta är inga som helst problem för det har legat och utvecklats i mitt bakhuvud i många, många år. Men utförandet. Då behöver jag hjälp av maken. Det känns lite tidigt att börja förbereda sig för Toshibas ankomst med att köpa babysaker, det känns som att dra till sig olycka. Men att möblera om och göra plats är väl okej? Man kan ju alltid möbl...

Katterna har fått fnatt. Eller det fick dom för länge sedan och det blir bara värre med tiden. De har total kel-mani och bor i våra knän, de följer oss varenda steg vi tar och piper, skriker och pratar tills de nöjda befinner sig i knät igen. När de så ligger där så spinner de. Framförallt den ena. Högt och stadigt. Just den katten ligger gärna tvärs över min mage. Jag kan inte avgöra om Toshiba gillar den vibrerande magen mot sitt tak, eller om det är vilda protester jag får, men det blir liv och rörelser där inne varje gång. Om Toshiba är missnöjd så får det lilla livet växa på sig lite till, så kan sparkarna säkert få katten att flytta på sig.

När jag var "liten", det vill säga ända tills jag flyttade hemifrån, så var det allra värsta mamma kunde bjuda på till middag fiskgratäng. Blä. Bara lukten fick mig att känna kväljningar. Det allra första jag saknade och önskade mig till middag av mamma, efter att jag hade flyttat hemifrån, var just fiskgratäng. När jag till dagens middag lagade fiskgratäng med kokt potatis och kokta grönsaker började det vattnas i munnen när doften från ugnen började sprida sig i lägenheten. Är det inte märkligt? Barndomens största hatobjekt är en favorit på middagsbordet. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar man väl säga.

Herr B.o.B. tränar taekwondo och nu  när Toshiba väl har kommit igång kan jag märka två saker det lilla livet måste ha ärvt av sin pappa:  Den är lite seg i starten o ch en jävel på att sparkas. Eftersom jag har sett i en dokumentär att de små där inne sover 90 % av tiden så märker jag två saker som kommer från mig: Det är en rastlös rackare som rör sig mycket i sömnen.

Jag visste att en gravid-mage anses vara allmän egendom. Barnmorskan varnade till och med för alla som skulle ge kommentarer och tafsa. Men jeeeeessseeeesss. Jag kommer bli tokgalen innan det här är över. För att sammanfatta kommentarerna jag får: Vad stooor min mage är. Är den inte ovanligt stor för min vecka? Jag är inte stor, jag ser lite mager ut i, speciellt i ansiktet, men magen... Är det säkert att det inte är två? Ähhhh? Jag vet inte? Så här är det; det är min första graviditet, jag äter som innan jag blev gravid, jag går upp i vikt enligt kurvan och MAGEN VÄXER SOM DEN VILL! DET BESTÄMMER INTE JAG ÖVER! OCH EFTERSOM JAG INTE ÄR NÅGON FÅNIG HOLLYWOODKÄNDIS SOM SVÄLTER SIG UNDER GRAVIDITETEN SÅ KOMMER MAGEN FORTSÄTTA ATT VÄXA! Men annars är det bra. Jag är inte alls bitter.

Jag har haft en fantastisk graviditet hitintills. Framförallt har jag varit på ett fantastiskt humör. Det varit fem månader av så mycket skratt och harmoni att jag känner mig otroligt upplyft. Eftersom att det sägs att skratt smittar så hoppas jag nu att Toshiba känner av mitt goda humör och hör mina skratt hela dagarna och därför blir en riktigt glad och harmonisk unge.

Idag är det lördag. En lördag med väldigt fint väder till och med. En lördag denna sommar med solsken. Vansinnigt sällsynt. Och härligt. Eller inte. För jag har hela dagen vikt åt att plugga. Eftersom att jag har världens bästa jobb så hade jag möjlighet att gå tidigt två dagar för att ägna mig åt mina andra plikter. Men en anledning till att det är världens bästa jobb är att det är så fantastiskt härliga människor jag jobbar med. Härliga människor som har stor arbetslunch på torsdagen som drar ut på tiden så att konsekvensen blir jag inte kan smita hem tidigt och kasta mig in i min uppgift. Härliga människor som ska ha middag på fredagen, så att jag tar långpromenad med en kollega efter utstämpling och sen sitter och snackar bort flera timmar på en Grekrestaurang när jag borde plugga, plugga, plugga. Att jag dessutom är byggd så att jag inte fungerar intellektuellt på kvällstid är det en stor nackdel när jag nu ska jobba hela dagarna samtidigt som jag ska plugga. För det finns j...

Jag har väntat i flera veckor och folk har frågat. För varje gång jag har behövt svara nej så har jag blivit lite orolig. Men igår. Igår hände det. Självklart på en så tråkig plats som på pendeltåget, alldeles ensam. Men där var det, som en liten knuff, som en vattenballong som studsade mot en annan. En känsla i magen jag aldrig känt förut men som jag så helt säkert visste vad det var. Jag sprack upp i ett leende och vände mig om för att berätta för någon, men var ensam. Varför är det så? Varför är man ensam i just de där stunderna när man verkligen har något att berätta? Jag fick nöja mig med att plocka upp mobilen och skicka sms till maken, för jag ville inte prata om saken inför hela pendeltåget, men jag måste ju berätta för honom på en gång. Jag hann lagom ta upp mobilen så kom en knuff till. Fånflinet i mitt ansikte satt i hela vägen hem. Genast berättar de erfarna om hur det är roligt nu, men blir en börda längre fram. Det bryr jag mig inte om. För mig är den enorma lät...

Då är jag igång. Nu väntar tre veckor av heltidsarbete kombinerat med heltidsstudier. Det kommer gå bra, jag kommer fixa det. Men jag kommer kanske brista en aning i min sociala förmåga. Jag finns bakom böcker, dator och anteckningsblock om ni skulle undra.

Vi passerar Älvsjömässan och ser ett stort tält på parkeringen. Tältet är märkt "Oktoberfest" och har en hel drös människor i sig. Självklart undrar man vad som pågår, det är ju inte oktober direkt. Tack vare Google kan man ju nu för tiden ta reda på allt på en gång, så mobilen åker upp och en sökning görs. Jodå. Det är Oktoberfest som pågår i tältet, den här och nästa helg. Är det bara jag som tycker det är väldigt märkligt?

Efter många, många, många samtal och mail, via rektorer och informationsansvariga, så fick jag äntligen ordning på plugget. Hoppas jag. Det sista fixet skulle dröja tills systemet uppdaterar, vilket påstås vara klart imorgon, vilket jag i och för sig inte alls litar på. Men jag har i alla fall fått informationen jag behöver och har kunnat gå in och kolla upplägget på första kursen. Där konstaterade jag att det rör sig om några tester med flervalsämnen i ämnet och en inlämningsuppgift per vecka, följt av ett slutprov. Det känns ju lugnt. Men hur detta skötts känns inte det minsta lugnt. Det känns mer som katastrof.

Att kanal 5 gör reklam för program som har premiär om 2-3 veckor och säger att de startar i höst . Höst? Om några veckor? Det gör ont.

Har inte ni också hört politiker gapa om att människor måste utbilda sig, hur utbildning är ett samhälles framtid och hur viktigt det är med utbildning för alla? Det gäller inte Komvux. Bara så ni vet. Komvux är ett nödvändigt ont som ständigt nerprioriteras och därför tillhandahåller, som bäst, en medioker utbildning. Som sämst tillhandahåller de riktigt dåliga utbildningar. På  min, något sena, (bättre sent än aldrig, trodde jag) väg till utbildning har jag nu stött på den tredje utbildningsanordnaren, InfoKomp, som jag berättade om igår. Det alla tre skolorna har gemensamt är att de är urusla på kommunikation, information och engagemang. Kanske beror det på att pengarna styr, så länge eleverna rullar in så skiter de i resten. Kanske är det kommunernas upphandlingar, som leder till att skolorna med lägst kostnad vinner, som i sin tur ger eleverna skolor med väldigt låg kvalitet. Oavsett vilket. Att satsa på studier gäller inte vuxenstudier. Vi ska genom kämpa oss igenom st...

På måndag börjar min första distanskurs. Tror jag. Jag har nämligen inte hört något från skolan än. För ett par veckor sedan skickade jag ett mail till skolan - InfoKomp - och undrade när information om inloggning, kurslitteratur och annat nödvändigt skulle komma.  Jag fick ett minimalt svar att det kommer ett mail längre fram, men jag var antagen. Inget mail kom. I måndags skickade jag ett nytt mail och undrade när mailet skulle komma, så att man kanske kunde förbereda sig genom att exempelvis köpa kursboken. Inget svar. Försökte ringa idag, men missade telefontiden. Det känns ju verkligen som att det här kommer bli en riktigt bra skol-upplevelse, man känner sig så välkommen och förberedd. Not!