Fortsätt till huvudinnehåll

Upplyst.

Idag var det dags igen för Toshiba att bli upplyst, för fjärde gången.
Jag höll andan hela förmiddagen helt i onödan, för det gick bra.
Barnmorskan var noggrann med att se att allt var på sin plats, i rätt form, och storlek. Vi har sett vår varelse från topp till tå och fått alla delar utpekade och godkända, till och med fingrar och tår är räknade.
Men nej, vi tog inte reda på vad det var, vi såg ingenting som gjorde att vi anade något heller. När barnmorskan frågade sa vi att vi inte ville veta, vilket gjorde honom lättad, för han hade ändå inte sett riktigt. Toshiba är en livlig och envis varelse som inte riktigt vill posera för kameran.
Vi hade dessutom det här ultraljudet lite sent, vilket gjorde att Toshiba var precis liiiite för stor för att få plats på en bra helbild, vi fick "nöja oss" med en profilbild av ansiktet. Det gjorde inget, att vi fick se att allt var bra med livet var belöning nog.
Kanske, bara kanske, kan jag slappna av lite till nu. För ett tag i alla fall.
Annars ska ju Toshiba bli granskad en gång till lite senare ifall nojjan slår till.

Just det, nu är det bestämt, den tionde december är datumet. Det datum som först sades på fertilitetsenheten. Vilket gör att vi idag klev in i vecka 21 (20+0).
Fast sen lär Toshiba komma när det passar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.