"Du är så cool med din graviditet."
Sa kollegan idag.
Hon tyckte att jag var så lugn, bara gick omkring där med min mage, utan att gnälla eller klaga, som om allt var som vanligt.
Att jag dessutom avslöjat att jag inte läser några "vänta-barn-böcker", eller besöker "följ din graviditet vecka för vecka" hemsidor, eller appar, gör folk lite förundrade. Likaså att jag kan ha svårt att svara på vilken vecka jag är i.
Men jag tror inte att det bara har att göra med min personlighet, det har säkert också att göra med det faktum att jag inte har vant mig vid det här ännu.
Vi har knatat in i vecka 20 nu (ja, jag har kollat), det är ju 5:e månaden.
Det är ju mycket.
Men jag blir fortfarande förundrad över att jag ska vara den gravida kvinnan. Jag blir chockad när jag råkar få syn på mig själv i fönster och speglar, jag känner liksom inte igen mig själv. Skulle jag vara badbollen, kanonkulan, preggot, tjockisen, ha bulle i ugnen, vänta barn, bli mamma?
Näääää.
Även om hoppet har funnits där, så tror jag att jag hade vant mig vid tanken på att vi aldrig skulle uppleva det här. Fast vi nu gör det. Efter alla dessa år.
Så jag tror fortfarande att jag kan göra allt som jag brukar, att allt är som vanligt. Jag blir mest förvånad och irriterad när jag inte orkar gå i rask takt uppför den evigt stillastående rulltrappan med 80 trappsteg klockan 6:45 på morgonen. Eller när kollegan inte tycker att jag ska ta hand om de tyngsta arbetsuppgifterna. Eller när jag har svårt att klämma mig igenom ställen där jag brukade gena.
Samtidigt så är jag så totalt medveten om vad som pågår. Instinktivt håller jag mig undan i situationer där jag tidigare inte alls hade svårt att hjälpa till, som på jobbet vid tvångsåtgärder eller fysiskt stökiga patienter.
Så jag vet ju, fast jag förstår det inte.
Det är en otroligt förbryllande sits jag befinner mig i.
Att jag skulle vara den gravida kvinnan.
Sa kollegan idag.
Hon tyckte att jag var så lugn, bara gick omkring där med min mage, utan att gnälla eller klaga, som om allt var som vanligt.
Att jag dessutom avslöjat att jag inte läser några "vänta-barn-böcker", eller besöker "följ din graviditet vecka för vecka" hemsidor, eller appar, gör folk lite förundrade. Likaså att jag kan ha svårt att svara på vilken vecka jag är i.
Men jag tror inte att det bara har att göra med min personlighet, det har säkert också att göra med det faktum att jag inte har vant mig vid det här ännu.
Vi har knatat in i vecka 20 nu (ja, jag har kollat), det är ju 5:e månaden.
Det är ju mycket.
Men jag blir fortfarande förundrad över att jag ska vara den gravida kvinnan. Jag blir chockad när jag råkar få syn på mig själv i fönster och speglar, jag känner liksom inte igen mig själv. Skulle jag vara badbollen, kanonkulan, preggot, tjockisen, ha bulle i ugnen, vänta barn, bli mamma?
Näääää.
Även om hoppet har funnits där, så tror jag att jag hade vant mig vid tanken på att vi aldrig skulle uppleva det här. Fast vi nu gör det. Efter alla dessa år.
Så jag tror fortfarande att jag kan göra allt som jag brukar, att allt är som vanligt. Jag blir mest förvånad och irriterad när jag inte orkar gå i rask takt uppför den evigt stillastående rulltrappan med 80 trappsteg klockan 6:45 på morgonen. Eller när kollegan inte tycker att jag ska ta hand om de tyngsta arbetsuppgifterna. Eller när jag har svårt att klämma mig igenom ställen där jag brukade gena.
Samtidigt så är jag så totalt medveten om vad som pågår. Instinktivt håller jag mig undan i situationer där jag tidigare inte alls hade svårt att hjälpa till, som på jobbet vid tvångsåtgärder eller fysiskt stökiga patienter.
Så jag vet ju, fast jag förstår det inte.
Det är en otroligt förbryllande sits jag befinner mig i.
Att jag skulle vara den gravida kvinnan.
Kommentarer