Jag har varit så fånig att jag minsann har sagt att jag kan tänka mig att avbryta min föräldraledighet nästa sommar och hoppa in som sommarvikarie då med.
Toshiba skulle vara en sådär sju månader.
Jag tänker att jag är en lätt rastlös själ, lite grann bara, inte så farligt, som dessutom är så välsignad att jag tycker om mitt arbete. Alltså, jag kan tycka att det är pestigt mycket att göra, vara skittrött efter en arbetsdag, vilja spy av trötthet när jag vaknar, men ändå se fram emot min arbetsdag. Se fram emot den riktigt mycket.
Men se det får vi nog se. Säg inte det du. Vänta du bara. Oj, oj.
För ni förstår, livet kommer förändras så himla mycket när jag får barn.
(Jo, det räknar jag väl med.)
Jag kommer tycka att det är så mysigt att vara med mitt barn.
(Ja det får jag väl verkligen hoppas.)
Tiden kommer gå så fort.
(Det gör den väl alltid?)
Men jag kanske ändå vill ha lite vuxet sällskap. Lite andra arbetsuppgifter. Lite variation i vardagen. Och att min make också är föräldraledig.
På tal om det. Varför skulle det vara så stor skillnad på trötthet mellan man och kvinna när det gäller att gå till jobbet när man har en sjumånaders bebis hemma? Eller att vilja slita sig från sin guldklimp?
Det är ingen som tar sig ett snack med maken om huruvida han kommer vilja jobba då.
Jag har ändå träffat på och hört talas om flera kvinnor där ute som börjar arbeta igen efter 6,7,8 månader. Inga mirakelbrudar med övermänskliga förmågor, bara lite rastlösa människor som både tycker om sina barn och sina arbeten.
Det börjar irritera livet ur mig att det fortfarande är så ojämställt i snacket kring föräldraledighet. Och att folk som inte känner mig prompt ska påstå att de vet hur jag kommer reagera.
De som känner mig och min lilla, mikroskopiska, pyttemini rastlösa personlighet säger konstigt nog bara "Bra idé" till min plan.
Som självklart förutsätter att allt går bra, att jag får vara frisk både före och efter Toshibas ankomst.
Vilket jag också är så fånig att jag förutsätter.
Hur dum får jag bli?
Toshiba skulle vara en sådär sju månader.
Jag tänker att jag är en lätt rastlös själ, lite grann bara, inte så farligt, som dessutom är så välsignad att jag tycker om mitt arbete. Alltså, jag kan tycka att det är pestigt mycket att göra, vara skittrött efter en arbetsdag, vilja spy av trötthet när jag vaknar, men ändå se fram emot min arbetsdag. Se fram emot den riktigt mycket.
Men se det får vi nog se. Säg inte det du. Vänta du bara. Oj, oj.
För ni förstår, livet kommer förändras så himla mycket när jag får barn.
(Jo, det räknar jag väl med.)
Jag kommer tycka att det är så mysigt att vara med mitt barn.
(Ja det får jag väl verkligen hoppas.)
Tiden kommer gå så fort.
(Det gör den väl alltid?)
Men jag kanske ändå vill ha lite vuxet sällskap. Lite andra arbetsuppgifter. Lite variation i vardagen. Och att min make också är föräldraledig.
På tal om det. Varför skulle det vara så stor skillnad på trötthet mellan man och kvinna när det gäller att gå till jobbet när man har en sjumånaders bebis hemma? Eller att vilja slita sig från sin guldklimp?
Det är ingen som tar sig ett snack med maken om huruvida han kommer vilja jobba då.
Jag har ändå träffat på och hört talas om flera kvinnor där ute som börjar arbeta igen efter 6,7,8 månader. Inga mirakelbrudar med övermänskliga förmågor, bara lite rastlösa människor som både tycker om sina barn och sina arbeten.
Det börjar irritera livet ur mig att det fortfarande är så ojämställt i snacket kring föräldraledighet. Och att folk som inte känner mig prompt ska påstå att de vet hur jag kommer reagera.
De som känner mig och min lilla, mikroskopiska, pyttemini rastlösa personlighet säger konstigt nog bara "Bra idé" till min plan.
Som självklart förutsätter att allt går bra, att jag får vara frisk både före och efter Toshibas ankomst.
Vilket jag också är så fånig att jag förutsätter.
Hur dum får jag bli?
Kommentarer