Fortsätt till huvudinnehåll

Klyftigt värre.

När man är gravid förändras kroppen.
Det vet ju alla.
Det visste jag med.
Sen står man där och upplever det, på nära håll så att säga.
Det visste jag inte alls hur det var, för det kan man ju inte riktigt förbereda sig på. Att se kroppen växa är märkligt i sig, speciellt när vågen inte rör sig, men det är inte pinsamt.
Men boobsen.
Vad i helskotta!
Jag har lekt planka i 37 år, jag har inte haft den blekaste aning om hur det är att leva med boobs. Nu ska jag på en millisekund vänja mig.
Jag är inte helt bekväm med situationen, det känns lite pinsamt att gå omkring med de där utväxterna. Fast, jo, självklart är boobs helt naturligt och kvinnligt och allt det där, men jag har ju aldrig haft några.
Nu har jag det.
Klänningarna med urringning knäpper jag igen lite extra med en säkerhetsnål bara för att den där klyftan som stirrar tillbaka på mig när jag tittar ner, ska stirra lite mindre.
Så ovan är jag vid mina nya bihang.
Fast jag kommer väl vänja mig antar jag, men det kommer nog ta ett tag till.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.