Lite kaffe hemma hos Å och samtalet kommer osökt in på skillnaden mellan kvinnor och män. För det finns ju så många.
Jag minns att min biologilärare pratade om huruvida det var genetiskt eller inte och talade om ett experiment med apor som skulle tyda på att det fanns genetiska skillnader mellan honor och hannar.
Oavsett hur det står till med det så är det alltid intressant att när man pratar med andra brudar så hittar man vissa beteenden som alla vi kvinns verkar få stå ut med.
Som att karlar inte kan leta efter saker, exempelvis i lådor, utan bara öppnar, stirrar och säger att där fanns den inte. Kvinnan som kommit med påståendet att saken i fråga ligger där, får gå till lådan, öppna den helt, lyfta på något och plocka fram det eftersökta föremålet. Hur svårt är det?
Sen finns det skillnader inom förhållanden som kanske har mer med personligheter att göra, än med kvinnligt och manligt.
Som att jag tänker "Åh vilken härlig bonus vi har fått med den här graviditeten! Vi måste ju möblera om för att få plats för den nya hyresgästen!" För jag kan bli lyrisk över att göra om hemma.
Maken tänker "F#n också! Nu måste vi göra om här hemma!" Han blir inte alls lyrisk över sånt.
Snäll som han är så låter han mig frossa i detta nu, för att jag är också snäll och har hållit igen min absurda fixa-hemma-ådra för hans skull.
För tro mig, frossa ska jag, 12 års värt närmare bestämt. Det stora hemmet för två ska bli ett hem för en familj. Maken kommer hjälpa till utan att gnälla, fast han avskyr det, för att han vet hur löjligt lycklig jag blir.
Det är väl ändå det enda området där det inte ska vara någon skillnad mellan könen i ett förhållande; den ömsesidiga respekten och viljan att göra varandra lyckliga.
Jag minns att min biologilärare pratade om huruvida det var genetiskt eller inte och talade om ett experiment med apor som skulle tyda på att det fanns genetiska skillnader mellan honor och hannar.
Oavsett hur det står till med det så är det alltid intressant att när man pratar med andra brudar så hittar man vissa beteenden som alla vi kvinns verkar få stå ut med.
Som att karlar inte kan leta efter saker, exempelvis i lådor, utan bara öppnar, stirrar och säger att där fanns den inte. Kvinnan som kommit med påståendet att saken i fråga ligger där, får gå till lådan, öppna den helt, lyfta på något och plocka fram det eftersökta föremålet. Hur svårt är det?
Sen finns det skillnader inom förhållanden som kanske har mer med personligheter att göra, än med kvinnligt och manligt.
Som att jag tänker "Åh vilken härlig bonus vi har fått med den här graviditeten! Vi måste ju möblera om för att få plats för den nya hyresgästen!" För jag kan bli lyrisk över att göra om hemma.
Maken tänker "F#n också! Nu måste vi göra om här hemma!" Han blir inte alls lyrisk över sånt.
Snäll som han är så låter han mig frossa i detta nu, för att jag är också snäll och har hållit igen min absurda fixa-hemma-ådra för hans skull.
För tro mig, frossa ska jag, 12 års värt närmare bestämt. Det stora hemmet för två ska bli ett hem för en familj. Maken kommer hjälpa till utan att gnälla, fast han avskyr det, för att han vet hur löjligt lycklig jag blir.
Det är väl ändå det enda området där det inte ska vara någon skillnad mellan könen i ett förhållande; den ömsesidiga respekten och viljan att göra varandra lyckliga.
Kommentarer