Fortsätt till huvudinnehåll

Men ge dig.

Vi har klivit in i vecka 19 nu. Snart halvvägs alltså.
Jag har börjat känna ett sug efter kaffe igen.
Men jag har inte börjat känna Toshiba än, fast så många säger att det är nu man börjar känna.
Så självklart börjar en liten förbaskad röst pipa i bakhuvudet om att något har gått snett.
Rara kollegor och vänner påpekar att de värsta hormonsvallningarna har paus, det är därför man börjar bli lite av samma människa som man var för 19 veckor sen. Dessutom så känner jag visst Toshiba, fast jag vet inte att det är det jag känner för jag vet inte hur det ska kännas.
Det är ju säkert precis så det är.
Ytterligare ett ultraljud om ett par veckor kommer lugna ner mig igen. För ett tag.
Jäkla hysterika och hålla på.
Tänk då hur många veckor det är kvar att nojja på.
Herrejisses.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.