Bara en typisk måndag.

Vad har hällts i vattnet egentligen?

Något måste det vara, för maken till mängd av förvirrade människor har jag aldrig varit med om!
Då börjar ändå jag, som preggo, bli rätt van vid det här med förvirring. Att jag var den med mest koll tyder därför på en kaotisk värld just denna dag.
Människor som var där de inte skulle vara, men inte där de skulle vara.
Ord som förmedlades men inte nådde hela vägen fram, som ett "tysta leken"-maraton.
En telefon som aldrig slutade ringa.
Ord som borde förmedlats, men inte ens kom iväg.
Kaos och kalabalik hela dagen lång.
Jag undrar hur jag ska lyckas förmedla till "alla" att det faktiskt är sommar och semestertider, alltså ska det vara lungt och stillsamt på jobbet. Inte mer att göra än någonsin och fullt av oväntade situationer som uppstår en gång på tusen.
Jag var trött som en gnu när arbetsdagen var slut men tänkte ändå ta mig den där promenaden hem.
Nu eller aldrig.
Jag hade bestämt sig för att ta det lugnt första veckan men promenera från och med andra veckan. Det var andra veckan idag.
Så upp med mobilen och igång med Spotify. Trodde jag.
De hade väl ändrat på skiten så inte fick jag igång någon musik!
En lång, tyst promenad hem.
Jag hade verkligen behövt sällskap på vägen hem, lite tröst och uppmuntran liksom.
För jag hade mina nya promenadskor på mig. De som skulle rädda mina fötter och ben denna sommar. Dessa fötter och ben som tål allt mindre för varje år som går.
Valet föll på dessa:

ECCO

För nu skulle det vara slut på skavsår och stumma ben.
Not.
Det gick såhär:

Blod och en begynnande blåsa.

Så nu tackar jag ödmjukast för denna dag, men önskar mig en bättre dag imorgon.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen