attvarabob

Vännens son skulle på besök på skolan inför nästa termins Barnen blev ombedda att skriva sina namn på en skylt och rita något de tyckte om. Han ritade en gubbe och talade om att det var han själv. Sådan självkänsla skulle vi väl alla behöva, att automatiskt tänka "mig själv" när någon ber en tänka på något man tycker om. Jag tänker då i alla fall härma den där blivande skolpojken.

Nu när jag har en hel massa fritid så blir jag lite trött och slö. Visst finns det saker att ta tag i, men jag har nog förtjänat lite mer slö-tid efter allt hårt arbete och alla goda resultat. Dumburken ger mig lite underhållning utan ansträngning. Just idag roar jag mig med avsnitt av Dallas och Par i hjärter från goa åttiotalet. Kläderna, frisyrerna, inredningen, riktigt skurkiga skurkar, dramatiska vändningar, putslustiga repliker och påtaglig bakgrundsmusik. Jag kan inte undgå känslan av att i de stora serierna på den tiden var alla karaktärer lite äldre än i dagens serier. Eller ser det bara så ut? I vilket fall som helst, det är väldigt underhållande.

Precis när jag var på väg att gå till skolan såg jag att det fanns ett litet sms i mobilen. Läraren meddelade att lektionen var inställd. Jag blev glad för att jag inte hunnit iväg, men ah! vad surt att gå upp tidigt för sista gången på flera veckor bara för att få veta att jag inte hade behövt det.

Idag har jag och Loreen något gemensamt, jag är också euforisk. Jag fick VG i snurriga matte b! Ett VG som låg på gränsen till ett MVG! Mc Jeebus, det är helt otroligt, jag som var nöjd om jag klarade mig igenom den där makalöst dåligt arrangerade kursen. Jag som slet mitt hår under terminen fick idag beröm av läraren. Euphoooorrriiiiaaaa! Rackarns att jag inte kan sjunga.

Vid fikat i skolan blev det prat om bakning. Jag fick en massa gott på hjärnan som vägrar flytta ut igen. Som E's mammas snickerskaka. Eller den vita chokladmussepajen med jordgubbar. Eller "Annas smarr", en chokladtårta som E också gett recept på. Och den där ananaspajen. Eller vaniljbullarna, efter ett recept från moster för hundra år sen. Hallongrottor är ju också mumsigt. Likaså kusins havrebollar. För att inte glömma alla kakor som mormor brukade baka. Och jag som kör med lördagsgodis (när jag inte syndar). Är någon intresserad av att hjälpa till att äta upp allt om jag skulle få bak-fnatt? Eller kör alla med LCHF nu för tiden?

Jag var på väg hem från skolan, som ligger på promenadavstånd, när jag märkte hur hungrig jag var, så jag ökade takten lite. Dessutom märkte jag halvvägs att jag gick lite med benen i kors, om ni förstår vad jag menar. Jag ökade takten lite till. Nära hemmet kom en gubbe mot mig och ropade " Ursäkta fröken ?!" Jag försöker vara hjälpsam så jag stannade för att se vad han ville och fick veta att han sökte en brevlåda att stoppa brevet han hade i handen i. Jag klurade lite och kunde peka honom i rätt riktning, varpå han sträcker fram brevet och säger " Kan jag lita på dig att lägga det där? " Nänänä, jag hade ingen möjlighet att gå längre bort än dit jag skulle förklarade jag vänligt men bestämt, varpå han på ett obehagligt sätt börjar truga. " Men du kom ju här som en ängel. Och är ju så söt, bla, bla, bla. ." Jag tappar orken och säger åter igen nej och börjar gå. Han följer efter bakom mig och ropar då och då frågor: " Ursäkta fröken, är det...

Lite nördigt glad är jag över min nya kompis. En Bosch matberedare med mixer. Wroom, wroom. I sommar ska det bli smoothie till frukost.

Jag har en massa tankar som far omkring i skallen. Massor. Men inga jag får ner här. Som att det är för många tankar för att jag ska kunna få ordning på dem. Istället roar jag mig med att ändra i layouten. Bra eller dåligt?

Solsken på en söndag. Vi packar en picknick och har en bar-bä-kju. Grejtans.

Den jättenyttiga middagen: Pannkakstårta.

Jag tar emot dörren från mannen framför mig, säger tack och vänder mig om. En bit bakom kommer en tjej så jag stannar upp och väntar in. Tack! säger hon tack med ett stort leende och går. Utan att ta emot dörren med någon av sina  båda lediga händer. Vid nästa dörr tar jag emot från mannen före, säger tack, vänder mig om och ser samma tjej bakom mig. Jag släpper dörren, som dunsar rakt in i henne eftersom hon fortfarande har båda armarna som döda sillar utmed sidorna. När jag kikar över min axel ser jag att hon har återfått rörelseförmågan i armarna. Skönt, då var jag inte elak, det var hon som var dum.

Det här med att plötsligt inte ha några läxor, eller knappt några lektioner heller för den delen, känns väldigt märkligt. Att inte behöva planera in dagen i olika ämnen, att inte ha något som ligger och väntar på att bli klart, att inte ha något som jag måste kunna, veta, komma ihåg. Samtidigt som solen skiner. Helt otroligt. Jag sitter i solen med en deckare, som jag läser enbart för njutningens skull, och bara låter timmarna gå. Samtidigt som jag njuter så känner jag mig vansinnigt onyttig. Varför i hela fridens namn måste jag ständigt göra något, eller prestera något? Var kommer den där skammen över lättjan från? Jag tror bestämt att jag ska kombinera sakerna och ha som mitt nästa projekt att lära mig att bara slappna av. För det där med att prestera kan jag ju redan, uppenbarligen.

Ni såg väl dopet förresten? Visst var det vackert? Nog blev man aningens tårögd? Välkommen Francis.

Jag som är intresserad av språket, speciellt i dess skrivna form, tyckte denna insändare i dagens Metro var jätterolig: Jag förnekar inte att det kan ha med åldern att göra; att börja tycka illa om stavfel, konstiga och slarviga förkortningar och nya importerade ord. När man själv är av generation "ahmehassåbah" kan det till och med verka lite hycklande. Fast jag kan ärligt säga att jag alltid har varit kinkig med det skrivna språket, kanske är det ett arv från morfar. Mormor berättade ofta att han, som gammal sättare, blev väldigt irriterad på felaktiga formuleringar och slarvig stavning. Det är nog också därifrån jag fått min eviga strävan efter att bli bättre på att hantera språket. Därför tyckte jag att den här insändaren formulerade det jag själv inte har kunnat sätta ord på. Ahmehassåbah, de e ju jätteroligt, seriöst, fattaru?

Jag såg på Nyhetsmorgon någon expert som pratade om ogräs. Mer specifikt om hur man kunde laga mat med ogräs. På bordet stod: Gullviva. Jag hann inte titta på resten av inslaget, men inte kan han väl mena att gullvivan är ett ogräs?! Den som är så vacker. Och min favorit, jämte liljekonvaljen.

Det sista provet är gjort. Ett matteprov. Som vår söta snurrig-som-en-karusell-lärare hade knåpat ihop själv. Bara för att öka förvirringen antar jag. Jag skrev, jag höll andan, jag våndades. Sen hade man möjlighet att lämna in provet så tittade läraren på resultatet och gav besked om det hade gått bra eller inte. Jag orkade inte vänta till nästa vecka, så jag bad om en kontroll. Den stunden när han sa att det var okej, till och med mycket bättre än okej, då släppte den sista stenen från bröstet med sådan kraft att det säkert hördes genom halva länet. För det var markeringen för en avklarad termin. Lättnaden är obeskrivlig. Nästan så stor att jag var nära att ta till lipen. Men bara nästan. Istället för att böla lättnadens glädjetårar firar jag med en kexchoklad och nynnar på George Michaels gamla dänga "Freedom".

Kommer ni ihåg "Crazy frog"? Har ni sett Preem-reklamen? Mamman som kör bil med barnen som spelar en och samma låt hela resan tills hon blir galen. Den nya Crazy frog. Fast "Jag är en gummibjörn". Maken såg reklamen, blev lite förtjust och letade därför upp låten och skaffade den som ringsignal. Jag ringer honom istället för att sms:a bara för att göra honom lite glad, men är inte lika förtjust i melodin som maken är. Så jag hoppas på få samtal när han är ledig. Har ni ingen aning om vad saken gäller? Kolla här:

Dagen inleddes med ett nytt betygssamtal och resultatet från slutprovet i Biologi. Kursen som gett mig så mycket huvudvärk och grått hår. Kursen som hade så många och stora uppgifter att jag knappt hann med de andra ämnena. Kursen som hade störst antal avhopp. Kursen med ett slutprov som tog 2 1/2 timme att skriva (och låg på samma dag som ett annat prov). Provet fick MVG, vilket också blev slutbetyg i kursen. 4 av 6 kurser. Minst VG i de andra två, jag hoppas på ett MVG och ett VG (matte, what else?) Helt jädra otroligt. Den här terminen har varit så himmelens kämpig att jag var säker på G och VG. Faktiskt var jag nöjd om jag tog mig igenom terminen utan att lägga mig ner och dö. Det här är nog det mest fantastiska jag har presterat någonsin och jag är så in i bövelen stolt över mig själv! Ikväll väntar det sista matte-provet, sen ska jag fira att terminen är avklarad.

Varför är det så jättegott med vitt, mjukt bröd när det inte är nyttigt? Varför är man som sämst på ett ämne dagen innan ett prov? Varför måste det vara farligt att sitta mitt i solskenet när det är så skönt? Varför blir jag alltid godissugen när jag ska sitta och plugga? Varför är det så svårt att frammana de sista krafterna innan lov eller semester? Varför är det så löjligt dyrt med balkongmöbler? Varför vill mina katter bara kela när jag sover/pluggar/lagar mat/läser? Så, nu har jag klurat klart för dagen.

Jag surfar runt på det stora nätet för att hitta inspiration till veckans middagar och hamnar på "Allt om mats" hemsida. Självklart poppar det upp en reklambanner som jag måste stänga. Reklamen är för något vin och har den obligatoriska varningsskylten nedanför bilden. Varningen lyder : Alkohol i samband med arbete kan orsaka olyckor. Just med tanke på vilken sida reklamen visas på undrar jag om de menar matlagning som arbete? Har det kommit statistik över hur mycket folk skär sig lite här och där när de sippar på vin medan de lagar middagen? Har denna statistik gjort att någon någonstans bestämt sig för att nå ut med ett lite dolt budskap till alla hobbykockar i landet? Eller räknas matlagning bara som arbete om man är kock och är på arbetstid? Herregud, tänk om det är lika farligt att dricka ett glas vin till matlagningen som det är att sköta tunga maskiner? Eller så är det bara jag som är aningen uttråkad och försöker hitta ett helt absurt samband för att kunna låta fan...

Det är söndag, vilodag. För att ladda ordentligt inför allt vilande tog vi långfrukost. Eller man kanske ska vara ärlig och kalla det hjärtinfarkts-frukost: ägg, bacon, prinskorv, rostat bröd och apelsinjuice. Sagan i gatan vad mätt jag blev.

Huden gillar inte den kalla, torra vintern, den blir torr som en öken, kliar och flagnar. Stegen gick mot Body shop, för att min näsa är grymt förtjust i dofterna  i deras duschcreme, bodybutter och skrub. Allt till hiskeliga priser, även om produkterna är dryga och effektiva. Men det är maken som skapade beroendet genom att ge mig deras presentkorgar, så jag kan skylla på honom. Därför var han snäll och plockade fram plånboken idag. Efter lite sniff här och lite sniff där föll valet på detta denna gång.

Våra grannar har en katt. Den katten får vara ute. Vi bor i ett höghus. Väldigt många i huset har lärt sig var kissen hör hemma och hjälper den därför att komma av på rätt våning från hissfärden, eftersom kissen inte kan varken trycka på hissknappar eller öppna dörrar. När den väl är på rätt våning kan den därför heller inte öppna ytterdörren för att komma in, komma hem, så istället gör den vad kissar kan för att få uppmärksamhet; den skriker. Om familjen är hemma hör de detta och öppnar dörren. Väldigt ofta är familjen dock inte hemma. Igår hörde vi att katten började skrika vid klockan 18. När jag gick och la mig vid 23 skrek den fortfarande. Inte bara tycker jag synd om katten, jag tycker synd om mig själv, det är inte behagligt att lyssna på hur en katt skriker i en ekande farstu timme efter timme. För tro inte att den jamar lite sen är det bra, den skriker nästan konstant med enbart någon minuts paus här och där. Ibland försöker grannar lösa detta dilemma genom att få de...

"Imodium, munsönderfallande tablett." Ursäkta? "Munsönderfallande"? Menar dom inte sugtablett då? Eller är en tablett som faller sönder i munnen något nytt? Är det ens ett ord "munsönderfallande"? Jag blir i alla fall vansinnigt irriterad.

Idag fick jag fastställt att jag kommer få MVG i minst tre av de sex ämnen jag läser den här terminen. De andra tre ämnena är inte klara, men minst VG vet jag att det blir. Dessutom gjorde jag det näst sista provet för terminen idag. Allt slit, allt kämpande, all stress. Över. För det här har varit en sjuhelsikes till termin, jag har verkligen kämpat mig igenom vissa veckor, slitit mitt hår i förtvivlan och velat ge upp ibland. Nu kommer belöningen. Att få bra betyg i just de ämnen som jag har fått kämpa allra mest med är självklart grädden på moset. Så nu ska jag göra något jag sällan gör nu för tiden; bara slappa. Jag ska lägga upp fötterna på bordet, knäppa på tv:n och äta upp min choklad. Jag ska belöna mig själv för den belöning jag fått efter allt slit de senaste månaderna. Kanske börjar jag bli så gammal att jag börjar inse att jag är värd att ge mig själv en klapp på axeln ibland, så kan det faktiskt vara.

Jag läser i lokaltidningen om en man som anmält till polisen att han blivit hotad med en yxa. Detta för att han vägrat att betalat en kringresande asfalteringsfirma den sista avbetalningen, som han kommit överens med firman om, för att jobbet var dåligt gjort. Så nu varnar polisen för att ha med denna typ av firmor att göra. Förlåt, men jag förstår inte. Fortfarande? Det är alltså fortfarande folk som beställer jobb från såna, efter alla år, all media kring saken, efter alla varningar? Nu kanske jag är lite elak, men då får man väl skylla sig själv? För det kan väl knappast ha undgått någon vad det rör sig om vid det här laget?

4.30: När katten väckte mig. 5.30: När makens väckarklocka ringde och sattes på snooze. 6.00: När jag skulle ha vaknat, om jag inte redan var vaken. 3: Antal gånger jag vaknade innan katten väckte mig. 2: Antal prov jag har idag. 5: Antal gånger jag redan velat gå och lägga mig igen. Okänt: Hur många gånger jag kommer vilja dö en smula under dagen.

Solen kikade fram idag, det känns som att det var länge sen sist och som att det kan dröja till nästa gång. Dessutom var maken hemma igen. Så vi struntade i städning, veckohandling och plugg och hade en härlig dag istället. Tillsammans med några andra fick vi en tanke om att ta färjan ut till Djurgården, för att hand i hand promenera in till stan. När fötterna började ömma och orken började tryta satte vi oss på ett mysigt fik för att äta surdegstoast till lunch. På samma fik, som jag har glömt namnet på, skjut mig, fanns den mest gudomliga skapelse kallad fudgebrownie. Jag har inte ätit något så gott på år och dar! Dessutom verkade bakverken vara hemgjorda och inte inköpta på samma ställe som alla andra fik i hela Stockholm. Mätta och belåtna styrde vi stegen mot biografen för att njuta av den alltid ofantligt coola Johnny Depp i "Dark shadows". Härligt överdrivna karaktärer i en fantastisk miljö med en knasig story, klassisk Tim Burton alltså. Sen, äntligen, jag hade j...

Det här med att ha en katt som kallas för katten var inte planerat, hon har ju ett riktigt namn. Hon råkade bara vara fantastiskt jobbig den där första tiden vi hade henne, innan namnet hade satt sig i våra ryggmärgar, därför ropades "katten" så ofta att hon liksom fick fortsätta heta det. Det fungerar dock bara mellan oss här hemma, vi vet ju genast att det är katten "Katten" man menar när man säger katten. Problem kan uppstå när man ska prata om de små liven med andra, för alla vill ju veta allt om mina katter, speciellt om man råkar prata med människor som tycker att de har många viktigare saker att komma ihåg än mina katters namn. Det blir ett fasligt:...katten, ja alltså katten "Katten" då... Dessutom känns det lite pinsamt när man är hos veterinären och de ropar upp hennes "riktiga" namn och vi knappt reagerar. Vi kanske skulle engagerat oss mer i hennes namn sådär för en 13 år sedan, nu när man tänker efter.

Fördelen med att vara ensam hemma är att man blir helt ensam med frukten också. Igår var det bara jag och mango, idag är det bara jag och honungsmelon.

Efter att ha pluggat sen 9 på morgonen tar jag en fikapaus. Självklart söker jag lite sällskap hos dumburken och hamnar hos "Kniven mot strupen". Jätteroligt. Men kanske känns det lite dumt att sitta och bli vansinnigt sugen på toast Skagen och plankstek av att titta på hur illa de gör maträtterna. Men det blir jag. För att lite besviket konstatera att dagens middag kommer bestå av en fryst restlåda med korvgryta. Däremot kan jag gissa vad jag kommer äta imorgon. Om jag inte har hunnit bli sugen på något annat innan dess.

Snart, kompisar, är det er tur. Snart.

Jag är pyjamas-änka i helgen. Maken har åkt iväg till annan del av landet med sina pyjamas-adepter för att tävla. Vanligtvis är det trist och tråkigt, men just den här helgen gör det just ingenting. Jag blir road av en spännande hockeymatch tills jag kommer somna helt utmattad ikväll och imorgon måste jag ändå gräva ner mig i skolböckerna. Så just den här gången är det inte ett dugg synd om mig. För ovanlighetens skull.

Att lära sig kvävets kretslopp, havens ekosystem, Strindbergs samlade verk, allt om surrealismen och skriva om judendomens historia är jättelätt när grannen har musik med bara bas på hög volym. Allt jag läser har ett soundtrack på ett oregelbundet boom boom bom dunk dunka dunk boom bom bom. Tur att jag snart skiter i pluggandet och vrider upp volymen på tv:n när det är dags för Sverige - Ryssland. Heja heja.

Om jag får höra kommentarer i stil med: "Två prov på samma dag, det går inte! Det klarar bara B.o.B. av." "Är du förberedd för provet? Eller det är klart DU är." "Har någon gjort uppgiften till idag? Förutom B.o.B. såklart." "Det är klart att provet kommer gå lätt, för DIG." "Men det är klart, du pluggar ju asmycket, så du har ju ingenting som distraherar dig tydligen." Aaaaaaaaahhhhhhrrrrgggghhh!! Lägg av. Nä, jag har verkligen INGENTING som distraherar mig. Dessutom, om man pluggar heltid så har man skrivit upp sig på att plugga 40 timmar per vecka, så det är vad jag gör. Måndag till fredag mellan typ 8 och 5. Om jag behöver göra något annat får jag ta igen den tiden på kväll eller helg. Precis som att när jag jobbar heltid så arbetar jag mellan 7 och 4. Jag skulle knappast få lön om jag jobbade några timmar och sen drog hem och lattjade med Facebook. Men om man pluggar heltid och plockar ut lån och bidrag för heltidsstudier...

Det där rackarns 033 340 13 17 har fortsatt ringa, nummret från någon telefonförsäljare. Precis som det stod på "Vem ringde" så var det riktiga terrorister som ringde många, många gånger på raken, i flera dagar. Jag svarade inte. Och varför skulle jag, det var ju ingen som ville säga något sist. Men till slut orkade jag inte mer, jag lyfte på luren, väntade tills jag hörde ett andetag och sa: Ni kan sluta ringa nu, tack så mycket. Sen la jag på. Jag hörde ett "va?" innan jag hann trycka av luren. Nu känner jag verkligen att kärring-strecket är nått för min del, dags att börja ge sig ut och mata duvor tror jag. Fast å andra sidan så har det där numret inte ringt sen igår eftermiddag när jag lackade ur.

Jisses vad jag var modig så här på morgonkvisten! När rullgardinen skulle rullas upp, för att släppa in lite ljus i sovrummet, hördes ett surrande. En geting. Med hjärtat i halsgropen tog jag mig ut i köket för att hämta ett glas och ett reklamblad av tjockt, styvt papper. Sen återvände jag till sovrummet. Förvånansvärt lätt och smidigt lyckades jag fånga getingen i glaset och skjuta in pappret för att täppa till glasets öppning. Med getingen surrande mot pappret (det kändes mot fingrarna, uuuuuuuu) gick jag genom hela lägenheten till balkongen, öppnade dörren och släppte ut getingen i friheten. Jag vill inte skryta eller så, men snacka om dagens hjälte.

Ja, eller det finns i hopp om livet. Idag blev ett prov avklarat, vilket också är den sista uppgiften för den kursen, vilket i sin tur innebär att en kurs är klar. Jag har hunnit fixa och dona klart redovisningen till på fredag; en powerpoint med manus, protokoll, och inlämnigsdel alltså avklarade. Inlämningsuppgiften till nästa vecka är en sida från att vara grundklar, vilket betyder att jag ska svammla ihop en sida till (som jag har delar av redan nersvammlade på kladdpapper) och sen styckeindela, göra indrag, rubriker, tycka lite här och där om texten, skriva källhänvisning, och finlira formuleringar. Inte så mycket jobb som det låter. Jag har kladdat lite på uppgiften till fredag, ska bara svammla loss lite till. Imorgon är det ett prov till, som blir sista riktiga uppgiften för den kursen, och jag känner mig påläst. Sen är det bara att nöta text till tre prov. Så det ser bra ut. Det börjar i alla fall kännas som att jag kommer överleva det här. För nu är det bara 7 dagar k...

De närmaste tre dagarna har jag två prov, ett prov/redovisning och en redovisning att genomföra. Den följande veckan ska jag på två dagar ha tre prov och lämna in en 4 sidors skrivning. Idag fick vi en till uppgift, tills på fredag. Det var allt som behövdes för att omkullkasta en detaljerad studieplanering och få mig att vilja lägga mig på golvet i klassrummet och gråta Lille skutt-tårar. Eller slå den stackars lärarkandidaten som delade ut uppgiften på käften. Jag gjorde inget av det ovanstående, jag suckade bara och tänkte att snart är det över. Jag hoppas jag överlever.

Är det bara jag som tycker att Hornbach gör väldigt konstiga reklamfilmer? Konstiga på ett lite obehagligt sätt.

Ena kissekatten är rastlös och gnällig, jag måste plugga. Dålig kombination. Så jag tar en rosa post-it, knycklar ihop den och kastar iväg. Problemet löst. Katten skuttar runt som en påtänd kanin med sin lilla papperstuss tills hon slänger sig helt utmattad bredvid mig i soffan. Att köpa dyra kattleksaker är verkligen onödigt när det roligaste som finns är papperstussar, snören eller mattes fingrar. Tänk om man kunde roa sig så lätt ändå.

Medan målen rasar in tänker jag på saker runt omkring. Som att maskoten är svintråkig. Eller att Niklas Wikegård behöver en större kavaj. Mycket tid går åt till att fundera över allt konstigt kommentatorerna säger, varför gör dom alltid det, sportkommentatorer? Lite tid går självklart till att inse att det är väldigt lätt att sitta i soffan och veta hur spelarna skulle ha gjort. Tänk att man alltid blir expert, trots att man aldrig spelat. Sånt tänker jag på när jag tittar på hockey.

Katten Gustav hatade måndagar, men älskade lasagne. Jag hedrar den egotrippade kissekatten genom att laga en lasagne denna måndag. Även om det är vansinnigt mycket jobb att göra, så är det klart värt det. Jag har ingen favoritfilm, eller favoritbok, eller favoritlåt, men jag har en favoriträtt: lasagne. Och mammas pannbiff med lök och potatis. Jag är nog inte någon LCHF människa va?

Tiden rinner iväg, på en helt skolledig dag. Som en liten groda hoppar jag mellan böcker, sidor, ämnen, dator, anteckningar, nationalencyklopedins web, post-it markeringar och raster. Nu är det bara två veckor av prov kvar innan lugnet innfinner sig. Som jag längtar!

Nu tog mitt tålamod med att vänta in sommaren slut. Balkongens blommor har planerats. Jag valde tåliga, lättskötta saker som håller ända in på hösten, så jag slipper genomföra den här proceduren mer än 2 gånger per år.

Av någon anledning har jag "Efter tio" på i bakgrunden medan jag pluggar. Kanske för att det är tråkigt att sitta ensam och något svammel ger lite sällskap utan att jag för den del har koll på vad som svammlar. I alla fall, just idag var det debatt om klimakteriebesvär, två "experter" sitter med motsatta åsikter och jag som icke-expert kan inte veta vem som har rätt eller fel. Men. Den ena hänvisar ofta till studier som gjorts, den studien visar, en annan studie visar, och benämner de flesta som "en ganska bra studie". "En studie visade blablabla, och det var en ganska bra studie." Det låter inte så värst seriöst i mina öron. En studie är väl bra eller dålig, inte ganska bra? Om du skulle prova en ny medicin, vill du göra det efter att ha läst en ganska bra studie? Näääää. Jag vill ha en otvetydlig studie som grund. Fast jag kanske hakar upp mig på detaljer?

Vad gör man på en söndag? Utnyttjar sina gamla kunskaper från åren som målarlärling och målar om badrummet kanske. En nostalgi-tripp med plastfärgsdoft i näsan, täckt av vita prickar efter rollern, och med vita strimmor i håret eftersom jag alltid lyckas doppa någon hårtest i färgen. Den vita färgen på väggen hade blivit mer beige med åren och badrummet är ett pyttigt litet 50-tals badrum, så att måla hela alltihopa tar inte mer än en timma. Gånger två, med ett andra lager. Nu är det vitt, vitt, vitt igen. Imorgon kommer dessutom ett nytt skåp upp, simsalabim så får man ett nytt badrum. Easy peasy liksom. Det kan man göra på en söndag.

Klockan 6 imorse vaknade jag av ett knackade. Knack knack knack, om och om igen. Efter en halvtimme gick jag upp och tittade vad som pågick. Det var en dåre som gick runt och knackade ner pålar i marken. Det är loppmarknad i stor skala idag utanför där vi bor. Vilket är helt okej, om det inte vore för att planeringen var så usel att de markerade var borden skulle stå KLOCKAN 6 PÅ MORGONEN EN LÖRDAG. När knackandet var klart klockan 7... ...började all uppackning. Då gav jag upp mina försök att somna om. Nu ska jag ut och titta på det som förstörde min sovmorgon.

Såhär på en torsdag blev det lite fredagsmys med Let's Dance. "Kollar du på det!?" Klart jag gör! Juryn har fel, tittarna har fel, en deltagare har jätteirriterande tics med tungan, en har jätteläskig stirrig blick, en är rena stoneface, medan en annan har gummiansikte, en gnäller ofta, och några är riktigt duktiga. Man sitter ju och retar livet ur sig hela tiden, höjer blodtrycket en aning, för att sen säga naaaaw, vad duktig! Det är ju jätteroligt! Och imorgon börjar hockeyn. Fredagsmys två kvällar i rad. Fast jag kommer bara äta snask imorgon.

Idag ringde telefonnummer 033 340 13 17 till mig. När jag svarade hördes först två kvinnliga röster som skrattade, men som tystnade när jag svarat, sen var det tyst. Jag la på och kollade med suveräna "Vem ringde", självklart var det försäljare. Det var många fler som råkat ut för att ingen i andra änden som sa något när dom väl svarade. Alltså, jag är inte jätteförtjust i telefonförsäljare, men kan acceptera att det är människor som försöker skrapa ihop en rätt dålig lön, men att det försöker skrapa ihop den genom att bara ringa upp ett visst antal nummer utan att ens försöka sälja något är bannemig ett nytt lågvattenmärka inom telefonförsäljar-industrin. Kanske, bara kanske, är det trots allt döden för branchen, när de som ligger bakom nummer som 033 340 13 17 kommer på att det är ganska olönsamt att betala människor för att maska på jobbet. För när ingen ens fösöker sälja något så är det inte märket försäljaren pratar om som får dålig pr, utan bolaget bakom telefonnumm...

Jag har ingen lektion idag, för den var vikt åt de som inte hade gjort ett prov som jag redan har gjort. Då valde jag att vara effektiv och boka in ett möte som var nödvändigt istället, klockan 8 på morgonen. Fast det mötet var inställt, utan att någon hade ringt och talat om det för mig. Jag hade kunnat ta en liten sovmorgon istället, om någon hade ringt, men det gjorde ingen.

Kommer ni ihåg när det var februari? Kallt, snö, för evigheter sedan? Då var Greken i Mexico och skickade ett vykort till lilla mig, det var några veckor innan hon åter klev runt på svensk mark i samma månad. Idag hamnade det vykortet i min brevlåda. Charmen med snigelpost liksom.

Jag läser på Aftonbladets hemsida att Skatteverket har förlängt inlämningstiden för deklarationen med en dag, för att det var så många sista-minutare som ringde till jourtelefonen att den la av. Tänk, det måste vara några av mina klasskamrater, för i skolans värld gör vuxna studenter precis som barnen, kommer med en ursäkt i sista minuten och får lämna in liiite senare. Det är alltid samma människor också, så jag antar att de är såna som lämnar in deklarationen tre sekunder innan deadline också. Fast man har många dagar på sig, få man väl tillägga. Jag är ingen sista-minutare, så jag vet inte riktigt hur det fungerar, men om man alltid är ute i sista minuten, eller till och med för sent, borde man inte ta tag i saken och lära sig planera lite då? Eller så är det faktum att någon alltid ger liiite mer tid vad som gör att de aldrig behöver lära sig planera. Jag nöjer mig med att konstatera att min taktik, ute i god tid, oftast brukar resultera i att jag får mer ledig tid än sista-mi...

Hallå!? Vädret idag liksom. Vi började öva inför sommaren, som just idag kändes som att den låg runt hörnet, genom att ta en skogspromenad och njuta av en picknick. Fridluftsgården vi brukar besöka blev vårt utflyktsmål, men vi var långt ifrån ensamma om den planen för dagen, det var ett myller av människor som plockade fram grillen. All frisk luft gjorde oss vansinnigt trötta, så vi ägnade en stor del av den tidiga kvällen åt att titta på Snooker. Det är ett mysterium för mig att inte fler förstår hur spännande det faktiskt är. Jag fastnade framför långa matcher redan för sisådär 18 år sen och hade sen turen att träffa en av de ytterst få som på sitt håll hade nördat ner sig. Nu nördar vi tillsammans över snygga stötar och pinsamma missar. All spänning från Snookern gör att vi måste vila till kvällen, för imorgon är det ju en helt vanlig dag igen. Det känns som att jag har varit ledig i evigheter, men med två lektioner imorgon, ingen på torsdag och bara en på fredag så blir det...