Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens kultur

Tillsammans med Cous-cous for vi in till staden, igen. Vädret var fantastiskt och Kungsträdgården var fylld till brädden av alla som ville fota körsbärsträden.
Jag läste att träden stått där sedan 1998, men jag kan inte minnas att det varit en sådan attraktion i typ 25 år. Har Kungsträdgården verkligen fyllts till bredden av folk som vill titta på träden så länge? Polarns teori är att det är fler människor nu på grund av sociala medier och att det är fina bilder att lägga upp. Det kanske är en förklaring.

Vårt mål var inte träden utan Operan. Vi skulle se Julius Caesar på unga Operan.
Arvsmassornas omdöme var att den var helt okej men att de blev besvikna över att den var modern. De hade ju tagit konceptet och lagt in det i en ungdomsmiljö med streetkläder. Arvsmassorna hade önskat en gammeldags, pampig inramning, det var lite oväntat. 
Jag tyckte kläderna var grymma, hur de utnyttjade den väldigt lilla och sparsamma scenen var kreativt och sången på en lagom nivå för nybörjare. 

Efter kulturansträngningen behövde vi fylla på energi, så vi besökte Mr Cakes nya lokaler.
Jag valde salt caramel cheesecake för att jag inte skulle orka chokladtårtan. Nu ångrar jag att jag inte tog chokladtårtan, inte för att cheesecake var ett dåligt val utan för att den fick jag ju äta så nu vill jag ha det jag inte fick. 

Efter fika kommer shopping, det är sedan gammalt. Polarn ville nyttja en massa presentkort hon fått och Pyret var på jakt efter drömtröjan. 
Jag har så himla svårt för shoppingställen generellt, men city i högsta grad. Jag orkar inte en massa intryck på det sättet längre, jag blir helt slut. Men Arvsmassorna hittade det de letade efter så de var nöja när vi begav oss hemåt. 
Jag är nöjd med att helgen blev i så gott sällskap även om miljön hade kunnat vara lite lugnare. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.