Igår frågade Pyret om hon fick laga middag idag, jag svarade självklart ja, jag är ju inte benägen till självskada. Idag frågade hon om hon också fick göra efterrätt, jag gav samma svar.
Detta var allt som blev kvar från en gratänger, ni kan gissa vad omdömet blev utifrån det tänker jag.
Det blev en chokladboll kvar.
Så himla söt och rar.
Så till middag fick vi en pastarätt, lasagne-inspirerad:
Efter det fick vi detta:
Jag tackade för maten många gånger och berättade hur stolt jag var över bedriften. Det är ju en ynnest att de båda två kan komma på en maträtt, leta fram recept, laga hela måltiden utan hjälp och göra det gott. Men mest vill jag rida på vågen att de tycker det är roligt, för det kan ju bli något riktigt stort.
Polarn levererade konst istället, för hon blev klar med sin svamplampa:
Det här är väl en del i ekvationen som är så svår att beskriva för de som inte gått in i föräldraskapets masspsykos. Där föräldrarollen mest låter som något otroligt slitsamt och otacksamt. Hur ska man förmedla hur mäktigt det är att se de där små hjälplösa oskrivna bladen veckla ut sig och bli till unika personer med intressen, kunskap och talang. Det är som att följa en otroligt intensiv och dramatisk föreställning där man inte har en aning om hur det kommer sluta, men man har investerat så mycket känslor att man kommer gå under om det inte blir ett lyckligt slut. All utveckling, alla plötsliga språng och vändningar fyller en med sån enorm glädje och beundran att den mest hängivna Swiftie skulle ligga i lä. Samtidigt som den där investeringen, liksom börsen, har sina djupa svängningar neråt där allvaret i uppdraget tynger ner och drar i en. Men utdelningen, herregud vilken utdelning man får för att man håller ut när marknaden är dyster.
Det är magin bakom muffins och en svamplampa.
Kommentarer