Det finns dagar och det finns dagar man kan vara utan. Dagen idag hade jag gärna hoppat över för jag känner inte att jag räckte till riktigt.
Hon kämpade på med alla undersökningar och tester.
Det var dags för Pyrets återbesök hos ögonläkaren på barnneurologen. Hon var lite nervös, jag försökte peppa med en fika på Vetekatten innan.
Jag märkte att det väl gick sisådär. Inte såg hon i periferin riktigt den här gången heller fast nu såg hon dessutom inte alla bokstäver som hon såg förra gången. Efter en lång väntan med pupillvidgande droppar och en ny mätning av ögonen blev utlåtandet att Pyret var lite översynt. Läkaren skrev recept på läsglasögon.
Resten av dagen var full av tårar trots tappert försök att gå in till optikern och testa lite glasögon och förklara att hon kanske kan slippa daglig yrsel, huvudvärk och återkommande migrän. Hon tyckte hon var ful i alla bågar, skulle vara som värsta tanten som plockade fram glasögon hela tiden och skulle inte kunna göra någonting längre. Förhandling om att hon vant sig vid huvudvärken och därför inte behövde glasögon skedde, det förekom vädjanden, och lite katastroftänkande. Alla dessa tårar är så plågsamma, för jag har väl också varit 12 och kan förstå hur det här kan kännas som en fullständigt social katastrof.
Jag tror att jag på något sätt lyckades nå fram och få till att vi ska testa lite glasögon igen, kanske att hon ska bjuda med en kompis som smakråd. Mitt förslag var att testa lite olika, ta lite kort och fundera några dagar, för att vänja sig vid hur det ser ut. Det köpte hon ändå lite grann. Att sedan få henne att faktiskt använda glasögonen får bli nästa steg. Jag orkar inte förhandla mer just nu och vill bara att hon ska bli så där glad och bubblig igen, som hon var innan besöket. Det kommer hon bli så klart, det här måste bara få landa lite.
Kommentarer