Jag hade ordnat det så bra, en lugn och fin fredag. På jobbet var det bara bokat enkla ärenden och jag skulle kunna gå hem tidigare. Middagen var förberedd och enkel att laga.
Gigantiska och väldigt goda kanelbullar. Gjorda av två nöjda 10-åringar som just blivit lite självständigare.
Under sista arbetsuppgiften för dagen får jag meddelande om att Polarn skulle ha med sig en kompis hem. Det är ju jättefint och bra på så många sätt, men just idag kände jag mig lite sliten och inte supersugen på sällskap om jag ska vara ärlig. Men så får det väl vara, ibland får man bara hänga med i svängarna, för Arvsmassorna ska så klart ha möjlighet att leva sina liv.
Precis när jag tog på mig jackan och skulle gå hem ringde Polarn med lite frågor för hon och kompisen skulle baka. Då tog det mot lite igen, jag orkade inte med något kaos.
Rätt gissat: jag kom hem till en diskbänk och ett köksbord fullt av mjöl, bulldeg och kanelsmör, golvet var mjöligt och kladdigt. Överallt stod förvaringsburkar, plåtar, formar och bakverktyg.
Fredagskänslan minskade i takt med att jag fyllde diskmaskinen, torkade ytor och svabbade golv. Inte för att de små livet inte gjort det, men det kanske behövdes en omgång till.
Men sen lagade jag middagen och vi fick ett rart extra sällskap till middagen, dessutom fick vi detta till efterrätt:
Då var städningen värt det.
Kommentarer