Fortsätt till huvudinnehåll

Att befinna sig

Jag fortsätter flänga hit och dit med bara en vag idé om vilken dag det är och var jag ska befinna mig härnäst. 

Idag befann mig först på jobbet, det kändes ju ändå bekant. Sedan tog jag mig hem och mötte upp Pyret för vi skulle in för besök på agenturen.
Det händer ju så himla mycket i utseendet i hennes ålder så det behövdes nya bilder till hennes profil. 

Jag sa något om att jag skulle flytta på mig efter att ha hjälpt Pyret, eftersom det inte var jag som skulle fotograferas. Fotografen sa skämtsamt:
"Ska du inte?" varpå Pyret skrattade till och jag utbrast:
"Gud nej!". 
"Tycker du inte om att fotograferas?" frågade fotografen då och jag berättade om ångestnivån över att behöva lämna in kort på mig själv till föreläsningar och intervju. 
"Men jag kan ta en porträttbild till dig som du kan använda." sa fotografen entusiastisk och vår kontaktperson på agenturen sa: "Men absolut!".

Så kontaktpersonen, som är föredetta modell, började sminka mig och när Pyret var klar befann jag mig oväntat framför kameran. 
Pyret hade väldigt roligt åt hur vansinnigt obekväm jag var, jag var bara obekväm. Inom en vecka kommer jag få bilder skickade till mig, förevigad i min fin-pyjamas som Polarn tyckte såg ut som en målar-dräkt.
Pyrets bilder kommer garanterat bli alldeles underbara, jag tappade andan lite när jag fick tjuvkika och kan knappt bärga mig för att få se resultatet. 
Jag tappade andan av förhandstitten på mina bilder också, men mer av att behöva titta på mig själv. Fotografen är säkert väldigt duktig och kommer leverera de bästa bilderna jag kan få, men råmaterialet hon har att jobba med är ju vad det är. Nåväl, jag fick lite sminkning- och fotografitips och utmana mig själv. 

Nu ska jag försöka hålla reda på var jag ska befinna mig resten av veckan, Det är lite av en utmaning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.