Skräck och skratt

Cous-cous och jag var på äventyr igår kväll, vi tog oss ut till Subtopia för att gå på musikal.

Kultfilmen Evil dead från 1981 hade lagts till med sång och dans. Kan det bli bättre?

De lyckades det svåra att framföra en föreställning med b-films känsla utan att det blev taffligt. Det var snarare att den lilla produktionen med enkla masker och dåliga props ramade in storyn perfekt.

Vi bjöds på starka sångnummer, blodstänk och en ensemble med härlig energi. Emellanåt verkade de själva ha svårt att hålla sig för skratt. Karaktären Cheryl var fenomenal, jag har sällan sett en så hoppig och studsig människa. Det känns fel att säga att det var väldigt roligt med en föreställning om levande döda där karaktärerna högg av händer och huvuden och sprutade blod på publiken, men det var det. Det var jätteroligt.

Självklart fick jag ägna denna kväll till att se om filmen:

Inte lika mycket komedi, mer betoning på b-film, men det är ju roligt på sitt sätt.

Det slår mig hur mycket upplevelsen av att gå på teater ger. Förberedelsen, förväntan hos publiken innan man får gå in, stämningen i lokalen, känslan av samhörighet, hur alla sinnen är på spänn och aktiveras under föreställningen, glädjen hos publiken när man lämnar lokalen uppfylld av det man just varit med om och hur man behöver en stund efteråt för bearbeta alla intryck. Det är lite magiskt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen