Då kan jag bocka av Att bli intervjuad från listan över saker jag aldrig räknat med att vara med om. Plötsligt blir man ansvarig för ett projekt och så ska man hålla på och berätta om det lite här och där. Högst otippat.
Polarns Halloweendräkt.
Därtill kom en ny förfrågan om att hålla en föreläsning till våren. Känns fortfarande lika märkligt att få frågan.
Jag minns när jag gick i skolan och resultat från prov delades ut, vi är i början på högstadiet. Några i klassen tog för vana att fråga hur det gått för mig och när jag ständigt var förvånad över mina goda resultat tolkade de det som att jag försökte mig på någon slags falsk ödmjukhet. Att jag bara låtsades vara förvånad men egentligen var fullt medveten om min kapacitet. Så var det inte. Jag har aldrig lyckats skala av mig den där känslan av att inte vara så bra på grejer, det har följt med mig genom livet.
Stundtals har jag försökt jobba bort det, försökt öva mig i att förvänta mig att saker ska gå bra, lita på andras omdöme och att känna mig säker på det jag gör. Nu tänker jag mer att jag omfamnar hur mina tankar går, att det är okej att inte känna sig så himla kompetent, det gäller bara att köra på ändå.
Jag kommer tvivla på mig själv och bekväm med uppmärksamhet kommer jag nog aldrig bli. Kanske borde jag beställa en sån här att gömma mig i:
Den drar väl kanske åt sig lite uppmärksamhet, men man kan roa folk och ändå gömma sig, det är ju perfekt.
Nästa föreläsare: Dino.
Kommentarer