attvarabob

Det stora samtalsämnet på jobbet idag var förlossningar och att vänta barn. Det knäppa i att den i förhållandet som inte föder barnet får 10 fler dagar betald ledighet, om man delar föräldraledigheten lika, eftersom de får 10 dagar efter förlossningen. Övriga 480 dagar fördelas mellan föräldrarna. Den andra föräldern får ju därmed 250 dagar och den som föder får 240. Saken diskuterades i samma stund som ämnet: Att bli sjukskriven under graviditet, eller mer hur omöjligt det är oavsett komplikationer.  Det avhandlades också om man vill ta reda på kön eller inte, och om det går att veta kön utan att ta prov eller titta på ultraljud. Några behövde verkligen veta, några berättade om besvikelse när de, eller personer de kände, fick veta könet. Några var säkra på att man kunde veta kön på olika sätt, några höll sig till vetenskap.  Förlossningar som gått bra, förlossningar som varit konstiga, förlossningar som inte blev så bra upplevelser. Mödravård som varit bra, mödravård som varit konst

Jag har klivit ur sängen exakt 7 gånger efter att jag gått och lagt mig. Inte för att klimakteriehjärnan slagit till och gjort att jag glömt allt någonsin, utan på grund av denna herre: Inte alls så lugn och fin, utan nu i den fas som Lillfjant gick igenom där allt ska stjälas. Av någon anledning är det roligast att stjäla saker i sovrummet medan jag ska läsa och komma till ro. Jag försöker införliva principen att bara för att man får plats i bokhyllan betyder det inte att man ska befinna sig i bokhyllan. Detta tolkar han som att han då ska hjälpa till att avlägsna saker från bokhyllan, eller uppmuntra mig till att plocka undan saker från bokhyllan. Allt som får plats där ska ju inte vara där, har jag sagt.  Möjligheten att roa sig med tidigare favoriter som denna: är nu försvinnande tråkigt.  Jag får min benträning men inte min sömn, Ännumindrefjant får roa sig, nästan alla vinner. 

Medan jag lyssnar på ett bankande i väggarna som pågått i två timmar, försöker jag tänka andra tankar. Det är svårt. Ljudet av: Bank Bank Bank Bank Bank Bank Bank Bank Paus Bank Bank Bank Bank Bank Bank  Paus Paus Bank Bank Bank Bank Bank Bank Bank Bank Bank Bank Bank är lite distraherande. Dels för att jag försöker lista ut vad grannen håller på med, men där landade jag i gissningen: lägger golv. Helt baserat på många bankningar i rad följt av olika långa pauser. Men mest för att jag undrar intensivt hur man tänker när man börjar att lägga golv, eller annat valfritt bankprojekt, klockan 20.00 en vardag? Jag försöker påminna mig att vi alla är olika, har olika förutsättningar och baserar våra bedömningar utifrån egen erfarenhet. Någon aktiv tanke ligger ju bakom beslutet att göra något i en lägenhet, som innefattar högljutt bankande, på kvällen en vardag. Den tanken är mest troligt inte att: Nu ska jag hålla hela huset vaket , det tror jag verkligen inte. Men att tanken: Undrar om det

Lillfjant har börjat sno saker igen: När jag satt och åt frukost kom hon stolt ut från Pyrets rum och visade upp sitt byte. Hon gick också ända fram till Ännumindrefjant, som låg vid soffan, innan hon vände om och tog med sig bytet till sovrummet. Fint att hon visar upp sina kunskaper för den yngre generationen.  Ännumindrefjant bestämde sig för att prova på det där med att vara still i mer än fem minuter och att ligga i famnen och kela. Jag tror att det blev en hit, för han låg kvar i en och en halv timme. Jag fick snällt vänta med att göra middag och fortsätta virka istället, för man flyttar inte på en sovande kissekatt. 

Jag tror starkt på att underhålla hemmet lite vartefter; torka, putsa och feja när man ser att det behövs. Men ibland behövs det en rejäl omgång för att den där underhållsstädningen ska räcka till och nu kändes det som att det var dags.  Jag började med köket och hann torka av alla skåpsluckor, torka ur lådor och putsa diskbänken innan första tvättmaskinen gått klart. Men då kände jag att jag behövde göra något mer än bara städa hela helgen och frågade mammakompisen om sällskap. Vi tog en promenad i solen för lite secondhandfynd: 3 par byxor (H&M, varav två oanvända), 1 kjol (H&M), 1 kofta (Massimo Dutti) och 1 kavaj (Cubus). Plus ett par örhängen, en liten handväska till Pyret och den här: En mini Iitala Alvar Aalto, som sällskap till min andra lite större mini och den stora vasen. Som en hel familj.  Den lilla skålen kostade bara 20 kronor, nypris ligger långt över de 280 jag gav för hela kassen.  Grönt är skönt och en chèvresallad är gott.

Precis som jag pratar med en kollega om hur det i vårt yrke är viktigt att snabbt kunna ställa om, ta nytt beslut och prioritera, så ringer telefonen. Polarns lärare talar om att Polarn halkat in i en stolpe och slagit i knät, kindbenet och ögonbrynet. Skolsköterskan hade tittat till henne och sagt att det inte var någon fara, men Polarn var skärrad, och när jag fick prata med henne var hon ledsen och ville hem. Snälla kollegan som skulle hjälpa mig ställa om arbetsdagen erbjöd sig också att skjutsa mig till skolan, vänta tills jag hämtat Polarn, och skjutsa hem oss. Hur fint är inte det?!  Polarn behövde en kram, att få beklaga sig och få något att äta, sen var det bättre. Men en blå kind och ett svullet ögonbryn kommer hon få dras med i några dagar.  Jag avrundade ännu en dag av tvära kast med att möta upp Ellegulle och äta en god middag på The Hills. Med lite tur kommer helgen bli lite mer förutsägbar.

Med försiktiga steg trampade vi iväg till skolan, Polarn och jag. Vi lyckades komma fram, med gott humör, utan att bryta ett endaste ben i kroppen, och jag skulle bara klara av resten av vägen till jobbet. Precis när jag skulle säga hej då i hallen på fritids kommer vi på det, Polarn och jag, vi hade glömt gympapåsen med simkläderna. Det var bara för mig att halka mig hela vägen tillbaka medan Polarn stannade på fritids och åt frukost. Jag kan ha varit lite på gränsen till nervsammanbrott över alla isfläckar, att bli sen, att behöva gå hitan och ditan men kanske mest över att vara så jäkla glömsk nu för tiden. När jag kom hem frågade jag Pyret om hon möjligtvis kunde göra mig en tjänst och ta med sig Polarns gympapåse när hon gick till skolan, och det lilla livet sa ja. Lyckan och lättnaden var obeskrivlig. För ovanlighetens skull tog jag bussen till jobbet istället för att gå, igen, och då hann jag fram utan att bli sen.  Problemet med en sådan start på dagen är ju att man liksom aldr

Jobba hemifrån har ju sina fördelar, som att man kan inleda dagen med en löprunda. Men så kan det vara ren isgata nästan överallt så att man bara kan springa jättelångsamt med livet och benen som insats. Så rundan blir kort och läskig. Man kan ju också äta frukost samtidigt som man jobbar och därför äta mycket frukost och länge. Fast när man ska hjälpa arvsmassorna med deras frukost upptäcker man att de ställt in saftflaskan slarvigt, utan att stänga korken ordentligt. Så nu hittar man torkad saft som runnit tre hyllplan och samlats i en rosa pool på nedersta hyllan i skafferiet. På mitt jobb gör man många oväntade saker, men torka klistrig saft har jag inte behövt göra. När man jobbar hemma för att arvsmassorna är hemma behöver man ordna lunch på lunchen. Så den egna lunchen behöver man äta medan man jobbar. Jobba på lunchrasten händer dock på jobbet också. På jobbet finns det ingen kattunge att gosa med. Men å andra sidan finns det heller ingen kattunge som river ner blom

Jag suktade länge och kunde inte motstå, så jag slog till: Ja, ännu en jumpsuit, denna gång från Lindex. Om jag skulle ta och köpa ett gäng jumpsuits av varierade modeller och sen besluta mig för att bara ha jumpsuit, varje dag, alla dagar. Det vore livet ändå, så enkelt. Något som inte var så enkelt var att försöka jobba hemifrån på eftermiddagen. Så många katter, bara ett knä. Det var svårt att få plats för Lillfjant, Ännumindrefjant och en dator. Har man haft förmånen att störa både sin kompis och sin matte hela eftermiddagen, då sover man som en kung till kvällen. Det är också enkelt.

"Mamma, kan du laga mina vantar?" "Mamma, du måste klippa klorna på katterna, de är jättevassa!" "Mamma, kan du klippa mina toppar, och gardinlugg?" "Mamma, kan jag få göra efterrättspiroger som min kompis bjöd på?" "Mamma, är mina favoritbyxor tvättade?" "Mamma, vad blir det till lunch?" "Mamma, kan vi sätta upp min ledlist?" "Mamma, kan vi läsa min läsläxa?" "Mamma, har du vitkat klart min kanin snart?" "Mamma, har du köpt yoghurt till mig?" "Mamma, har du frågat kompisens mamma om övernattning?" "Mamma, vad ska vi äta till middag?" "Mamma, skulle inte du göra äppelpaj?" "Mamma, varför funkar inte mitt spel?" "Mamma, var har jag lagt min borste?" "Mamma, min dragkedja på stövlarna har gått sönder." "Mamma, Ännumindrefjant har haft ner en kruka i mitt rum!" "Mamma, varför är det blött på badrumsgolvet?" (För

Ännumindrefjant anpassar sig väl till sin nya tillvaro.  Nu kan han låta Lillfjant kela med mig på natten utan att börja busa, istället lägger han sig bara nära. Jag får borsta honom och han bara njuter. Jag får lyfta upp honom och hålla honom i famnen längre än två sekunder innan han vill gå ner. Han har legat i mitt knä några minuter. Och han och Lillfjant trivs utmärkt tillsammans.  Efter lek och bus är det mysigt att få bli tvättad en stund.  Att ta emot en ny lurvig i sitt hem är alltid lite nervöst. Man kan aldrig veta vilken personlighet som flyttar in, eller hur väl lurviga kommer trivas tillsammans. Den här gången var min magkänsla att Lillfjant var en katt som skulle trivas utomordentligt väl med en livlig kompis, och så är det. Hon har försökt få med någon i bus och gos länge, det märks att hon trivs med sällskapet, även om hon blir lite trött på energiknippet ibland.  Lurviga är livet ändå.

Fredagar, fulla av spännande och roliga saker. Kollegan hade en liten present med sig från resan till familjen i Uruguay.  Världens sötaste lilla ampel! När arbetsdagen pågått ett tag var det dags att ta ut lite av all flex och kasta sig hem, för ovanlighetens medels buss. Inte för att det var svinkallt, utan för att Pyret och hennes kompis väntade på middag.  En annan sak som väntade var brev från SL: Pyret har uppnått åldern för gratis lovbiljett. Yey! I sann fredagsanda var skolan härlig och bjöd på skoldisco. Men det blev lite komplicerat, lågstadiet och mellanstadiet hade olika tider.  Så min fredag blev så här: Hem och fixa pizza till Pyret med kompis. Till skolan och hämta Polarn när discot slutade 17.30, för hon ville inte gå hem själv. Hem och fixa pizza till mig och Polarn. Iväg och hämta Pyret när discot slutade 20.15, för hon ville inte gå hem själv. Hem och titta på Bäst i test. En slant hon hit och en slant hon dit, som min egen lilla fredagsdans p

Det kanske var något av ett tecken på hur dagen skulle bli när jag kom fram till jobbet och möttes av detta: Och ja, det blev en dag full av påminnelser om människors och samhällets kyla.  Så det sista jag behövde när jag kom hem var denna påminnelse om hur kall människosynen kan vara: Med eller utan grandios pms kändes det som ett rimligt agerande att riva denna i små, små bitar och knöla ner dem bland matrester och kaffesump. Ett bidrag till en allt mer inhuman samhällssyn förtjänade inte att läggas i återvinningen. Även om morgondagen ska vara riktigt kall, så hoppas jag att få ta del av lite värme.

Det var snöstorm utanför fönstret på mitt kontor hela dagen. Jag tittade nervöst ut och hoppades att väderprognosen skulle stämma, för då skulle det avta precis innan jag skulle gå hem.  " Gå hem ?" Frågade kollegan. Ja, det är väl inte så att bil, buss, eller tåg är mer pålitligt i snöstorm?  Men det är klart, hur gångvägar skulle se ut när snön rasat fram tills man kliver ut genom dörren, det är ju en spännande variabel. Och det var verkligen så; snön rasade utan för fönstret, en kollega bad om hjälp med en akut sak, när jag sedan klädde på mig för att gå hade det slutat snöa. Och gångvägen hem? Till och med trottoarer på små gångvägar var röjda: Bättre än efter fyra dagar vid senaste snöfallet. Det finns hopp.

Dagens bok: Eller årets första bok, som jag läste klart för några dagar sedan; Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri . Jag älskade den, precis som Montecore . Vilken tur att jag har en bok till av samma författare.  Dagens tv: Ny säsong av True detective ! Denna gång med Jodie Foster, och hon är ju alltid fantastisk. Bara ett avsnitt ute än, men det var spännande, kusligt och mystiskt.  Lika kusligt är: Skandalkirurgen: Historien om Paolo Macchiarini   ytterligare en dokumentär om detta mysterium. Ibland överträffar verkligheten dikten, och människor är så mycket mer skrämmande än den bästa manusförfattaren kan komma på.  Dagens lurviga: Nu dog ni sötdöden, eller hur? Dagens diagnos: Jag har haft ett par dagar av att vara så sjukt hungrig, alltså sjukt hungrig. Nära desperat efter att äta, och blir liksom inte mätt. Har också känt som att jag får blodsockerfall vid minsta ansträngning, efter promenaden hem igår var jag skak

Vi har ett resultat: " Så klart det gick bra! Det hade inte kunnat bli något annat resultat " sa kollegan. Jag måste be att få protestera, det hade kunnat bli Godkänt eller Icke godkänt också faktiskt. De betygen fanns med i skalan och därför på bordet. Människor som går omkring och "tror" saker, som dessutom bara utgår från att saker går bra. Skrämmande. Vet de inte hur världen ser ut? Tro, hopp och kärlek är vansinnigt opålitliga variabler, inte ens blod, svett och tårar grananterar något slags positivt resultat när man ställs inför en prövning.  Jag "tror" ingenting, jag kämpar på, ger det mitt bästa och håller tummarna. Ibland, som idag, kan jag andas ut och sträcka lite på mig, särskilt när betyget kom med en fin motivering från examinatorn. Sedan tar jag mig an nästa utmaning, med sviktande självförtroende och bristande hopp om att det kommer gå bra. Oavsett hur många gånger det tidigare gått bättre än bra.

Har börjat titta på Sanningen på tv4. Den är väl som deckare är som mest, och det känns ju extra tryggt och välbekant med Sofia Helin i huvudrollen, i snarlik klädstil, tillbaka i karg skånsk miljö. Ännumindrefjant uppskattade också den: Lika välbekant och tryggt är det med Bäst i test. Även den i Tv4 nu.  Jag tycker att det var en lite svag start, hoppas verkligen att den inte har börjat bli uttjatad. Det är väl ändå det ultimata ålderstecknet; att man föredrar det bekanta, samma gamla vanliga, framför nytt och spännande. Samma musik, samma program, samma mat, samma godis, samma rutiner. Att min mobil har börjat strula ger mig lätt panik, för jag pallar inte att lära mig en ny. Så Sofia Helin får för alltid spela polis i Malmö, Bäst i test får visa nya hyss varje vår, och min mobil får hålla för evigt, låter inte det bra?

Jag begav mig till mina barndomstrakter för att hälsa på pluggkompisen och hennes lilla yrväder. Det kändes som en evighet sedan arvsmassorna var i den här åldern. Hisnande skratt som byts i förtvivlan på en sekund, oändlig energi och nyfikenhet, envishet och mod tillsammans med behovet av närhet och trygghet. Så otroligt charmigt och intensivt.  Så mysigt att få kliva in en stund med bus och kramar, att få låna det en stund, för jag skulle aldrig orka det på heltid igen.  Men det där med åldrar och tid är ju knepigt på många sätt.  Jag började titta på serien om Börje Så tyckte jag att Börjes mamma såg väldans ung ut, och googlade rollistan. Detta kom jag fram till: Börje spelas av: som är 28 år. Hans mamma spelas av: som är 35 år. Börjes storebror spelas av: som är 42 år. Nu kanske jag är lite trött men det är onekligen märkligt att casta någon som ska ha fött barn när hon var 6 år och minus 8 år. Det skulle vara mycket mer

Inspirationstexten på jobbet var utbytt idag: När jag plötsligt inte behövde ordna middag och ingen av arvsmassorna skulle sova hemma ville jag sätta lite guldkant även på min fritid. Så jag bokade en spontan middag med mammakompisen.   Om jag nu har guldkant både på jobbet och på min fritid så är jag väl typ guldpläterad då eller? Känns värdefullt.

Jag hade fått brev på jobbet. Det känns ju trevligt att få lite uppskattning för det jobb man gör. Men jag undrade om någon i arbetsstyrkan var lite ironisk. Nu hade ju beskedet vi fick på eftermiddagen den 22/12 nått media. Så orden "kul" och "uppskattad" kanske inte förekom jättemånga gånger under förmiddagen. Men det är ju inte Regionen om det inte är tvära kast, så till lunch lät det så här: Det är inte heller vår samtid om man inte lyssnar förrän pressen blandas in. Men också, "banangate". Lite olämpligt ordval om man tänker att man ska försöka respektera sina medarbetare, det signalerar väl inte att man tar frågan på allvar känner jag.  Sen kan jag undra om det hela var något slags PR-trick orkestrerat av Regionen själva. Om man nu är konspiratoriskt lagd.  Så här: Först ger man besked om att dra ner på stora saker såsom att inte tillsätta lediga tjänster och att dra in på utbildningar. Medarbetare börj