Både igår och idag var ämnet i fikarummet klimakteriet; före, under och efter. Där satt vi och jämförde symtom och besvär de här kropparna bär på. Vallningarna, huvudvärken, magbesvären, tröttheten, hjärndimman, nedstämdheten, ledvärken, irritationen, likgiltigheten, sömnbesvären, mensrubbningarna, de större brösten, den torra huden, de sura uppstötningarna, och det frissiga håret.
Hur det kryper sig på men ändå är så påtagligt och plötsligt, och hur det leder till stundtals grubblande över vad det är för människokropp man hamnat i.
Hur det ger energi att vara i en förändring och utveckling, samtidigt som de fysiska besvären är tunga och slitsamma att bära på.
En yngre kollega lyssnade på oss 5 och sa att det var att dra nitlott att bli född till kvinna. Det höll vi inte med om. Det är väl värsta vinsten att få uppleva styrkan i hur en kropp kan förändras och anpassa sig genom livet. Däremot är det absurt att samhället inte är anpassat efter så många individers behov och man förväntas prestera på samma nivå trots så påtagligt påverkad kapacitet. Men att samhället inte är anpassat efter individens behov är en nitlott för väldigt många.
Men vi reflekterade också över hur tacksamt det var att befinna sig i en tid och på en plats där man öppet kan prata om det här, för inget är som styrkan i att känna igen sig i varandra.
Så nu sover vi otryggt, rastlöst och ständigt avbrutet för att famla oss igenom en till dag, säkra på att vi fixar det, även om vi glömt bort exakt hur.
Kommentarer