attvarabob

För mig var detta en god nyhet, men ingen överraskning: Så klart man springer bättre med bra musik! En annan studie som gick att läsa om på Illustrerad vetenskap kom väl fram till rena självklarheter: Busa och röja när man nattar ger även oroligare sömn skulle jag säga. Dagens roligaste mejl kom från Jula: Jag har köpt en cykel i födelsedagspresent till Pyret. Den skulle monteras, och på ett litet kvitto stod preliminärt uthämtningsdatum den 25/11, och att sms skulle skickas när den var klar. Nu är det den 30/11 och jag har inte hört ett pip. Jag tänkte att något gått snett och mejlade och informerade om detta.  Detta var svaret: Eftersom frågan jag ställt gällde att jag inte hört något så fick jag ringa istället och sitta i kö i 9 minuter. Där svarade dock en trevlig person som sedan ägnade en timme åt att ringa butiken och få reda på att cykeln var klar. Förklaringen var att rea och advent kraschat systemen så sms inte skickats....

Om katten själv får välja: På första plats kom den lila prassliga bollen längst till vänster. På andra plats kom den orangea råttan längst till höger, eller svansen på råttan för att vara noggrann. På tredje plats kom den gula skumbollen i mitten. Och ja, den prassliga låter mycket när hon springer runt med den. Och ja, den har redan åkt in under soffan tre gånger, varpå hon sitter och piper vid soffan tills jag krälar runt på golvet och petar ut den igen.  Men roligt har hon.

Mitt under pågående besök så började det. Små liksom dansande ljus i ögonen, precis som man kan få när man tittat in i en lampa. Fast det går inte över när man blinkar några gånger, det blir successivt lite värre. Jag känner genast lätt panik inför vad som kan komma.  Sen börjar huvudvärken bakom ögonen. Den som gör att det känns tungt att hålla ögonen öppna. Jag tog Ipren och Alvedon, drack vatten och åt lunch, och genomförde ett bokat möte med den som ansvarar för lokalerna, innan jag tog mig hem för att jobba hemifrån. The show must not go on, men tankeförmågan blir nog nedsatt och besluten inte de bästa. Den här gången blev det inte värre än att huvudvärken mullrade lite som avlägsen åska i några timmar, att jag var otroligt störd av dofter och att jag mådde lite illa. Jag kunde skriva klart och stänga ner datorn innan jag bara kände tröttheten slå till som en slägga.  En frukostmiddag, tv-kväll och nattning senare kan jag själv däcka. Jag slapp ändå ett fullskaligt migrän...

Det började med att morgonens löprunda var svår att genomföra när snöröjningen fortfarande inte var genomförd överallt. Upptrampade stigar var ishala kullerstenar och jag hade ingen större lust att springa på mörka bilvägar, även om jag har  reflex. Det störde mig att behöva hitta nya vägar hela tiden, så jag nöjde mig med 3 kilometer, även om det skapade lite frustration. Så mycket i tillvaron är i någon slags limbo och jag behöver komma framåt, få avslut, börja på något nytt. De där löprundorna brukar vara ett bra sätt att släppa på en del frustration, men ett jäkla snöoväder satte stopp för det i en hel vecka. Så nu känner jag mig lätt gråtfärdig. Sen fortsatte väl dagen så, saker dök upp och ställde till det, när allt jag ville var att ha en mysig adventshelg med tjejerna. Så spolar vi fram till kvällen, se så fin: Kan man inte riktigt ta på lugnet och harmonin? I så fall, den känslan är lika fejk som granen.  Som så många andra som behöver, och föredrar, plast...

Imorgon är det första advent. Redan. Dags att försöka få till lite julstämning, och det är ju så himla svårt tycker jag. Den där känslan av förväntan jag hade som barn infinner sig inte längre. Lösningen kanske är att gå all in, så att säga. Så förutom traditionen att jag klättrar runt i fönstren och svär åt adventsstjärnorna, så började vi att skapa vad som ska bli en pepparkaksby: Mitt bidrag. Vi provade Snöbollar till saffransbullarna: Jag ger dem ett nja i betyg, men jag är å andra sidan inte dunderförtjust i pepparkakor.  Jag bytte ut kuddfodral och filtar: Det kan hända att ett par juldukar kom fram under adventstakarna också. Jag drar min gräns vid dekorationer, jag orkar bara inte med tomtar och sånt. Ett inte så juligt uppdrag, men viktigt sådant, var att gå till biblioteket. Allt julpynt till ära, det är väl bra att komma utanför dörren också.  Polarn fick höra att Pyret snart ska gå dit med skolan och bestämde att hon också ville...

Idag är den Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor , som instiftades av FNs generalförsamling 1999. Hur mycket har den uppmärksammats idag? Hur mycket uppmärksammas kanelbullens dag? Jag har just blivit tillfrågad att vara med och skriva rutiner kring hur vi arbetar med denna fråga lokalt hos oss på olika avdelningar. Jag kommer till våren hålla en mindre utbildning i ämnet. Det är något sorgligt över att ämnet ens ska behöva vara en del av ett yrke, för det betyder att det är ett pågående problem. Det är ju inte heller klokt. Jag hör kontinuerligt berättelserna och ser konsekvenserna men det verkar ofantligt svårt att väcka engagemanget för denna fråga hos allmänheten. Var är raseriet?  Visst behöver vi kanelbullen också, på mitt jobb är dagen näst intill helig, det behövs för att vi ska orka möta en berättelse till. Så orka ta en stund att sätta er in i ämnet, åtminstone under en dag, precis som vi under en dag orkar hur mycket kanelbulle, semla eller våffla ...

Ibland undrar jag hur det står till egentligen. Jag skulle laga mat, det är ju inget ovanligt, det är inte heller ovanligt att jag gör lasagne. Men när jag skulle ställa in dagens lasagne i ugnen kändes något fel och då kom jag på att det inte riktigt är lasagne utan detta: Jajamensan, jag hade varvat köttfärssås, bechamelsås och ost, men utan Lasagneplattor. En stunds problemlösning senare, det vill säga stå och stirra på formen och skratta åt det hela  valde jag att ställa in den ändå och koka lite pasta till. Då kom jag på att jag glömt toppa den med ost och fick ta ut den igen. Nästa försök gick bättre, liksom slutresultatet: Men just det, jag hade glömt krydda den med annat än salt, peppar och buljong också. Nåväl, det blev gott ändå. Kanske hör denna totala kollaps av förmåga ihop med åldern, likaså kan detta möjligen också vara ett ålderstecken: De spännande fredagsplanerna för nästa pappahelg!  Vi är några på jobbet som gärna sitter ...

Det började snöa i lördags, men inte så mycket igår eller idag. Vi behövde ha tålamod, sades det lite här och var, så himla mycket snö på så kort tid, det hinns inte med. Nu verkar tålamodet ha tagit slut.  Hos oss har snön fortfarande inte hanterats, så vi tar oss fram på kullersten gjord av snö: Den här gången har fastighetsägaren inte ens varit och lite taffligt slängt ut grus som inte hjälper. Om man bryter benet här, står de för vårdkostnader och inkomstbortfall, undrade tant B.o.B. när hon skulle slänga soporna. För det är sådant man tänker på i den här åldern. 

" Du som är lite mer teknisk, kan du hjälpa mig med Mentimeter?" "Nu kom B.o.B,  fråga henne om kameran på datorn, hon är ju lite teknisk?" "Du som har koll på det tekniska vet du hur videosystemet ska bokas?" "Du som kan sånt här, vet du hur man fixar ljuset på skärmen?" Allt detta är saker sagda till och om undertecknad på jobbet. Det säger mycket mer om jobbet och mina kollegor, än om mina tekniska kunskaper. Där ligger ribban hos en del av mina kollegor. Om den här personen är den de tänker på att be om hjälp med "det tekniska", då är vi illa ute.  Så tänker jag, medan jag Googlar julgranar i plast, jag vill inte ha sån där jämn trekant, utan en mer spretig variant. Livet är ju inte så jämnt och välplanerat, så varför ska granen vara det?

Okej, jag ska väl också kommentera vädret. Så det har snöat lite grann, och därför blivit kaos lite grann.  Jag och kollegan hade pluggdag idag, vilket vi brukar ha tillsammans på jobbet för att få ut så mycket som möjligt av kursen. Jag pluggar alltid bättre med bra pluggkompisar som jag kan vrida, vända och kommentera innehållet ihop med. Idag slängde jag ut frågan om vi borde plugga hemifrån, för att ta sig till jobbet kanske skulle bli utmanande. Hon nappade på det förslaget. Men.  Polarn skulle lämnas i skolan.  Vi gick ut. Bara att nå porten var spännande.  Polarn blev genuint lycklig av all snö och tyckte det var en fantastiskt härlig dag att få gå till skolan. Hela promenaden dit gjordes till ett äventyr. Entusiasmen smittade av sig, jag kunde bara skratta åt att försöka ta sig in på skolan. Men sen skulle jag ta mig tillbaka, utan att ha sällskap av den som tyckte det var världens bästa äventyr. Då kände jag mig bara blöt ...

Den gamla kompisen "klarvaken klockan 4 på morgonen" är tillbaka. Trots att jag hade sällskap inatt: Polarn hade glömt sin Tigis när hon skulle sova hos herr B.o.B. och Tigis vägrar sova ensam, då vägrar så klart Pyrets Vovvis också att sova ensam. Självklart behövde jag skicka bildbevis.  Att vakna tidigt gör att man visserligen hinner med en hel del på en dag, men livet blir å andra sidan något knepigare kvällstid. Det känns som att jag går i sömnen när klockan passerat 19. Skönt att veta att sovklockan snart rättar till sig.  Andra saker som ställer till det är detta: Eller tekniskt sett är det ju inte snön som ställer till det, utan snöröjningen. Trots snö i mängder i två hela dagar har inte en endaste liten människa skottat där vi bor. På gården mellan dörr och port får man pulsa fram genom ett tjockt täcke. De som kan, vill säga. Fint på något sätt att snö kan överraska så många människor, så många gånger. Vi får väl se hur mycket benträning de...

Medan snöflingorna fortfarande bara stillsamt singlade ner begav vi oss till Sundby gård för Brunch. Lillstrumpa till Syster yster (alla som var barn i början på 80-talet och hade Staffan Westerbergs barnprogram som underhållning fattar), också känd som "Bobo", fyllde hela 50 och det skulle firas. I den här åldern är det där med presenter en jäkla mardröm, men att bjuda på mat i drivor känns som ett säkert kort.  Så smart att ge en present man själv får njuta av. Så här i efterhand känner jag att jag borde gått en runda till. När vi var mätta och belåtna skulle bror och jag passa på att åka och köpa Pyrets födelsedagspresent. Då hade snön hunnit ligga i. Det blev en intressant utflykt där vi mestadels satt fast i köer och betraktade bilar nedkörda i diken, spinnande i backar, inkörda i stolpar och sniglande fram längs vägarna. Trots alla lättillgängliga väderappar var det uppenbarligen många som glömt hålla utkik efter när det var dags att byta till vinterdäck. Fl...

Jag tror ibland att jag har Skalmans ät- och sovklocka inbyggd i mig. Det kanske inte är så långt från sanningen: Det avvikande med denna redovisning är att jag sov ända till klockan 8 på lördagen, så brukar det inte se ut. Men Yasuragi tog musten ur mig, och jag var inte ensam, många kollegor vittnade om att känna sig helt utslagna på lördagen. Vila är farligt alltså.  Men jo, jag är lite av en Skalman, samma lika varje dag, och nu finns det registrerat.

Det var min tur att ge mig in i kampen att ordna ett pass. Detta nya samhällsfenomen som gör så många så stressade. Jag känner ju utifrån dessa nya parametrar mig sanslöst duktig som bokat tid nu, när mitt pass inte går ut förrän i april. Planeringen var lika duktig; jag bokade en tid på ett passkontor nära jobbet så att jag i lugn och ro kunde gå dit direkt efter att jag stämplat ut. Ingen stress. Sen inträffar samma sak som alltid. Jag har ambitionen att vara en sån där person som dyker upp välkammad och förberedd. Som ställer sig framför kameran avslappnad och naturlig. Men nej. Istället jobbar jag till sista minuten, så jag bara greppar mina saker och drar, utan ett enda drag med borsten genom det ultrafrizziga håret. När jag anländer i god tid, som jag alltid gör, så tittar jag på några tjejer som hjälper varandra med håret och drar läppstift över läpparna, innan det är deras tur att trippa iväg till ett bås. Det gör inte på något vis att jag utnyttjar min dötid till att kolla om ...

En givande eftermiddag på BRIS nätverksträff. Tidöavtalet fick en del relevanta kommentarer från BRIS generalsekreterare utifrån att den lite grann går tvärtemot vad expertis, forskning och beprövad erfarenhet säger, kan man väl säga. Men kanske främst utifrån hur förslagen kan inskränka på barns grundläggande rättigheter på ett skrämmande sätt. Flera spännande föreläsningar levererades tillsammans med god fika. Viktigt med fika. I påsen vi fick med oss hem fanns rapporten "Barns rättigheter i skottlinjen": De har djupdykt i det svåra ämnet gängkriminalitet, för en gångs skull lyfts barnens egna tankar och känslor kring detta. Barnperspektivet på riktigt.  Ser så fram emot att gå igenom den. Vi fick också med oss denna: "Handbok för samtal i skolan". Ska tydligen skeppas ut till alla skolor i dagarna, men strunt samma att den riktar sig till skolan, jag kommer läsa den ändå. Jag tar gärna emot alla redskap jag kan få för att hante...

" Titta, pippi! " kan jag säga till Lillfjant och hon rusar till närmaste fönster. Den här gången var det Polarns som sa " Titta mamma, vad fint det var med fåglarna på något vis ." och jag skyndade att ta fram kameran. 

Jag var borta en natt, den natten sov jag som jag inte sovit på flera år. Sedan var jag åter i min vardag och Lillfjant hade saknat mig så. Hon följde efter mig varje vaken stund, småpratade sådär som hon börjat med, och vek inte från min sida under natten. Inte heller kunde hon låta bli att väcka mig varannan timme genom att spinna och sniffa mig i näsborrarna. Hon har lärt sig att det är ett effektivt sätt att väcka mig på. Vilken överraskning. Jag tänkte att det bara var den natten, att hon skulle lugna ner sig under helgen.  Nej.  Natten mot lördag. Natten mot söndag. Natten mot måndag. Varannan timme.  Idag höll jag på att somna medan jag satt och tittade på en föreläsning. Jag tror faktiskt att jag tog en micropaus. Jag förbereder mig på ännu en natt. Det gör hon med.

Efter att Lillfjants låda blev utbytt på grund av Polarns kräkbonanza, har intresset varit svalt. Kanske blev det svårt att vara entusiastisk inför ett nytt gnagarprojekt när hon kommit så långt på den gamla. Kanske var den gamla lådan behagligare att gnaga på. Kanske smakade den bättre. Det kommer vi aldrig få veta. Vad jag har glädjen att rapportera är att Lillfjant nu återupptagit sin favorithobby och med stor ihärdighet arbetar sig igenom kanterna. Hon är många saker, en av dem är målmedveten, det får man beundra henne för.

Två dagar med tid, mycket frihet och grundtanken att arbeta med "självledarskap" väckte ovantat mycket tankar och känslor. Tankar som nog startade för en tid sedan, vid en middag med kloka vänner som vågar fråga efter riktiga svar. Inatt sov jag långt ifrån lika gott som på Yasuragi. Jag vaknade varannan timme och låg sömnlös från 4.30 på morgonen. Många funderingar pockade på uppmärksamhet.  Funderingar om vad jag har haft rätt att be om tidigare och vad jag får be om nu. Var jag ska lägga mina förväntningar och vad jag ska sluta hoppas på. Hur jag ska ta hand om det som lovats men inte getts. Hur jag ska ge när jag inte fått.  Vi fick en presentation på de där återhämtningsdagarna, där en uppenbart populärvetenskaplig tanke om Påverkanscirkeln förklarades. Trots min allergi mot sådant så får jag erkänna att det ofta uppstår en attraktion för enkla klichéartade förklaringar på svåra problem. Denna cirkel förklarades lite utifrån samma grund som i nykterhetsbönen, ni vet den...

" Har ni upplevt återhämtning? " frågade cheferna när vi samlades idag för att avrunda. Det var precis det jag tänkte på flera gånger under dagen;  När jag var ute och sprang innan frukost. När jag åt frukost. När jag satt i en massagefotölj och läste ut den fantastiska boken "Blir du ledsen om jag dör?" Och när jag testade Yin yoga. Då kände jag lugnet och tänkte: Det här behövde jag. Qi-gong, Andningsövningar, Yin yoga, promenad i Stillhetens trädgård, prata med låg ton, och stunder i total tystnad. De som känner mig vet att det där verkligen inte har varit min grej, men det blev tydligt att det här gjorde skillnad. Jag har andats djupare och lättare, jag sträckte ut muskler jag inte nått tidigare och jag kunde slappna av trots det lugna tempot. Allt det som vanligtvis får mig att skruva på mig och bli stressad fick mig lugn. Jag somnade på en sekund och sov natten igenom utan att vakna till en endaste gång.  Så svar...

När jag sa att jag inte gillar att bada fick jag höra från en bakant att skicka mig på dessa dagar väl då var att kasta bort pengar. Som tur är så kan man åka till Yasuragi och göra annat än att bada, eftersom man kan finna vila och återhämtning på många sätt. Vi inledde dagen med att byta om; Det är inte helt lätt att gå i den där yukatan, ännu svårare blev det med tofflor. Små trippande steg som möjligen kan leda till värk i höften blev resultatet. Efter ombyte följde en lättare frukost, och sedan en presentation om att utveckla självledarskap, medan vi satt i en lokal med otrolig utsikt. I all enkelhet väckte det många viktiga tankar om hur jag kan förhålla mig till de utmaningar som jobbet ger. Även om konceptet med självledarskap möjligen är lite väl populärvetenskapligt för att passa mig.  Medan vi hade möjlighet att fundera över den egna arbetssituationen valde några av oss att gå på en aktivitet för att lära oss olika andningstekniker, för att sedan ...