attvarabob

Då går vi in i helgen med insikten att jag inte hade tillräckligt med tid att se över min One drive som blev för full och därför förlorat en stor del av mina sparade foton. Tjohoo! Hela förra Gotlandssemestern till exempel; borta! Roadtrip genom Sverige för några år sedan; borta! Thailand 2018; borta! Som tur är är de flesta av korten på arvsmassorna kvar,  jag hann göra en fotobok av Thailandresan och har lite bilder på sociala medier från livet i stort. Sedan har man ju så himla mycket bilder att det är svårt att ens veta vilka som är borta, men några guldkorn är säkert förlorade.  Det känns lite som Lillfjants projekt; har det ens varit en kartong och vad finns kvar av den? För nu när det är knepigt att riva bort kantena på framsidan är de lösa bitarna på insidan i fokus. Men hon arbetar på bra den lilla damen. Vad hon ska göra när det inte finns någon kartong kvar att ligga i vet jag inte, men jag vet vad hon ska få i julklapp. När jag såg att bilderna var borta blev ja

Ännu en dags utbildning i ett muntert ämne. Skämt åsido. Det är ganska tungt att spendera en halv dag med att djupdyka i detta, men det är ännu tyngre att hantera svåra frågor utan att få påfyllning i kunskapsbanken. Häromdagen fick vi föreläsning om hedersrelaterat våld. I dessa svåra frågor känns det tryggt att ha en arbetsplats som är noga med att personalen har stöd och rätt verktyg med sig i arbetet. Även om utbildningarna och föreläsningarna lämnar en något matt och lite ledsen.

Om jag har slut på energi, så tankar jag genom att ta in sådant här. Magiskt.

Kollegan har letat länge men den har varit slut överallt. Jag har hjälpt till att hålla utkik, och nu hade de äntligen kommit till vår butik. Så jag köpte till henne, men en till mig med. Jag gillade ju verkligen Dave & Jon's med salted caramel, men det här är nya favoriten; Sour Cola. Jag köpte två paket till. Och det var också min belöning efter dagens löptur. Jag ber om ursäkt om jag tjatar, men jag är så förundrad över utvecklingen. Nu är det 4 månader sedan jag utökade till 3 löppass per vecka och idag utökade jag den korta rundan lite till. Så fascinerande att känna benen trumma på, andningen hållas jämn och att det finns krafter kvar. Nu springer jag till och med bland människor, som att jag kan det där. Kanske börjar jag känna som att jag är en löpare. Receptet för varannan dag ser ut ungefär så här: Imorgon är det 30 minuter styrka istället för löpning. Rutiner är också receptet på goda vanor. Något all träning för med sig är behov av träningskl

Jag fick mejl idag: Ja. Agenturen frågade alltså om Polarn kunde dra till Tyskland nästa vecka för en fotografering. Som om det vore ingenting, helt normalt, så som det ska vara. Nu var svaret enkelt, vi fick tacka nej, eftersom Polarns pass gått ut, men det var ju fler frågor inför framtiden som väcktes här: Hur ställer sig skolan till sånt här?  Kan de ha någon slags beredskap för ledighet med kort varsel? Behöver jag fråga mina chefer om möjlighet att jobba på distans, alltså från andra länder? Polarn blev först lite skärrad och sa att hon inte hade vågat åka. När hon tänkt efter lite blev hon ledsen för att vi inte kunde åka. När hon tänkt lite till var hon fortfarande besviken, men också stolt över att ha fått ett erbjudande.  Pyret blev lite avundsjuk men tog det bra. Jag tänker att hon också skulle varit lite rädd för att åka iväg till ett annat land för att fotas. Ibland är det ju lättare att längta efter något som man ändå inte kan få, liksom. Själv vet jag inte va

Jag tänkte prova något nytt. Människor i min omgivning pratar sig varma om att ha helger där de "tar det lugnt". Jag hade lite dåligt med energi den här veckan, kanske efter vaccinet, kanske av mensen från helvetet, kanske från medicinen som minskar blödningar, vem vet men trött, lite illamående och lite yr var normalläget hela veckan. Därför tänkte jag att jag nog behövde "ta det lugnt". Kan ju vara läge att lära sig det någon gång, tänkte jag också. Det gick väl hyfsat ändå, får jag säga. Jag lyckades ta sovmorgon till 7 - k.l.o.c.k.a.n. s.j.u. - och gav mig inte ut på löprundan förrän klockan 8. Så obekväm att springa annat än tidigt på morgonen, men å andra sidan så tog jag snabbaste tiden på den backigaste rundan idag.  Sedan spenderade jag största delen av dagen så här: Katten, stickning och tv. Sträckkollade This is going to hurt på HBO och åt godis. Sen kanske jag plockade tvätt, gjorde en makaronipudding på rester, gick och handlade

En chèvresallad till lunch i ett soligt Stockholm, tillsammans med Vitamin C. Vi bor långt ifrån varandra, vi har skaffat arvsmassor och det kom en pandemi men nu är ordningen återställd. Två träffar på 3 månader är ju mer som det ska vara. 

Kan ju vara bra att veta att Tigis nu har blivit superhjälte.  Polarn har gjort en cape till honom. Känns väldigt tryggt.

Att covidvaccinet skulle ha menstruella rubbningar som biverkningar avfärdades efter granskning, kommer jag ihåg att jag läste. Det gick inte att fastställa ett samband. Nu är ju en person inte mycket till forskningsunderlag, särskilt inte en person i klimakteriet där mensen kommer som den vill även när man inte tar vaccin.  Men. Av fyra sprutor så har mensen börjat 1-2 dagar efter vaccination, oavsett var i cykeln jag har varit, alla fyra gånger. Den här gången har den dessutom varit extra jäkligt, mina Cyklo F hjälper bara marginellt. Men då är väl det bara slumpen antar jag, för inte kan det vara så att forskare är lite ointresserade av symtom som endast kan framstå hos kvinnor. Kvinnor och deras oberäkneliga kroppar. 

Idag började vi på andra säsongen av denna: Sulphur springs hemlighete r på Disney. Vi älskade första säsongen och tog för givet att det skulle komma en andra säsong, utifrån hur den första slutade. Och det har det gjort. En serie för barn som är tillräckligt bra för att även jag vill se nästa avsnitt. Och den finns med svenskt tal.  Sjukt spännande om tidsresor, spöken och mysterier. Måste ses.

Då var det dags igen för stick i armen. Dos 4 på plats och läkaren som administrerade dosen meddelade att jag skulle få Modernas uppdaterade variant. Vaccin 2.0 . Skoja bara. Men lite av ett bevis på att man börjar haverera lite som människa är väl att det upplevdes som lite spännande och lyxigt att få " den senaste varianten ".  Har ännu inte känt av den, inte ens öm i armen, och kände inte ens att jag fick den den här gången. Annars brukar jag i alla fall känna ett litet tryck under huden liksom. Vi får väl se hur det känns imorgon, om jag muterat till ett havsodjur eller något. Eftersom det är rekommenderat att ta det lite lugnt efter vaccinering så blev det ingen träning. Jag kan ha missat den rekommendationen tidigare gånger och det har ändå gått bra, men det är väl dumt att utmana ödet. Så istället för att springa tittade jag på Fractures på SVT. Spännande liten historia från Island. Som sällskap hade jag min nya favoritkombination.

När jag vaknade imorse ville jag inte det. Vakna alltså. Men det gjorde jag ändå, jag klev till och med upp. Jag lyckades göra mig iordning för dagen och få upp arvsmassorna. Minst av allt ville jag promenera till jobbet och då är det dags att börja ana oråd. Jag vill alltid promenera, typ, och jag gillar att gå till jobbet, till och med på dagar när jag ska göra saker som känns svintuffa.  Idag var en sådan dag, när jag behövde göra saker som känns svintuffa, men jag gjorde det på något sätt. Fast jag letade desperat efter choklad under tiden, på ett typ zombie-letar-efter-hjärnor- sätt. Borde fattat då.  Sedan kände jag mig ledsen, för att jag läste en sak som var sorglig, men det gör jag ofta i mitt jobb. Sen kände jag mig ledsen för att jag läste en sak som bara kändes så fin. Det händer också ofta i mitt jobb. Ledtråd pä vågrätt, rad två: Berg- och dalbana. Jag hade betydligt mer spänst i stegen på väg hem, kanske för att jag var så himla hungrig, fast jag ätit lunch, äppelpaj (so

Förlåt, jag vet att det blir tjatigt, men jag är så nöjd, och förundrad.  Det känns liksom som igår jag inte klarade av att springa utan gåvila var 5:e minut. Nu håller jag i 5 kilometer utan en endaste gåvila, trots mensvärk och en massa häl- och fotsprickor. Fina lilla kroppen vad den klarar.  En annan som klarar saker är Polarn som var iväg med en kompis på Barnens hinderbana. Hon hade haft fantastiskt kul, och det kan man väl ana att en sådan sak skulle passa henne där dagen går ut på att joppa, springa, klättra och åka i en rasande fart. Jag roade Pyret med att åka på secondhand, så klart. Då hittade jag dessa raringar: En till köket. En till Pyrets rum.  Det kan väl hända att jag har ett behov av att bo in mig, märker jag, att sätta någon ny prägel, att ändra en känsla. Nu när allt är som vanligt fast allt är förändrat. Det krävs säkert en del pyssel för att hitta vad som är vi nu. På tal om pyssel. Att ta bort mobilspel ledde till

Arvsmassorna hade hittat ett nytt spel i mobilen, alltså upphörde allt annat i tillvaron att existera. Jag upplevde viss frustration över de allt längre dröjsmålen samtidigt som jag förstår att det är något viktigt för dem, särskilt eftersom de ofta spelar med sina kompisar. Fast nu föreslog jag mobilfri helg. Man får skicka meddelanden och ringa, men inte spela spel eller kolla videos. På tv:n ska det vara film eller något avsnitt som man tittar tillsammans på, inte slötittade av avsnitt 31 till 194 av Kapten kalsong eller Familjen Lugn.  Och det gick bra. Nä, det var inte ett förslag som möttes av jubel, men när vi pratat om det verkade de köpa argumenten och ägnade sig åt annat. Pyret skapade i lera och Polarn vek origami. Och då hade jag tid för detta: Det går rätt okej tycker jag. Inte snyggast på stan, men hyfsat jämna varv ändå. Det har tagit några försök med stickorna där jag gett upp efter första varvet och återgått till virkning, men den här gången rullade det på.

Pyret skulle ha sitt första utvecklingssamtal med en av de nya lärarna. Omdömet var att hon var smart, modig, ansvarstagande, bra på att fråga för att lära sig mer, bra på att säga till när hon upplevde att något var orättvist för henne själv eller hennes kompisar, presterade väldigt väl på alla uppgifter, var bra på att förstå instruktioner, var en fin kompis och allt igenom bra på att vara en elev.  Målet blev att hitta sätt att göra skolarbetet tillräckligt utmanande, så att det inte upplevdes som för lätt, och att hjälpas åt att sänka kraven. Finaste Pyret tyckte mest att det var genant att få höra alla fina beskrivningar men sa att hon behövde kunna känna att det var okej att göra fel. Jag hoppas att vi kan hjälpa henne med det, för det känns som ett sådan enormt slöseri att så mycket otvungen talang ska slösa bort så mycket energi åt oro och ängslan. Hon har inget att oroa sig för, allt kommer ju utan ansträngning. Kollegan berättade att sonen, som går i 9:an kommit hem en dag oc

De har lite olika kroppstyper, kan man säga. Och nu ligger Lillfjant och kräver uppmärksamhet. Så god natt.

Om vi ska göra någon slags halvtidsanalys av denna vecka så kan dagens iakttagelser kanske vara av intresse. Dagen började med distansarbete, vilket är detsamma som blodtryckshöjande aktivitet. Tänk om datorjäveln kunde fungera någon gång man jobbar hemifrån. Idag gick allt igång som det ska, vilket var otroligt överraskande, men snart bestämde den sig för att uppdatera journalsystemet och sen låsa sig totalt. Det var ju 30 minuters arbetstid åt skogen.  Att jag jobbade hemifrån var för att arvsmassorna skulle iväg för ny fotografering, denna gång med syskontema. Det togs väl inte helt väl emot att stå och hålla om varandra, men de gjorde det, som proffs. Pyret som är med halv fot i tonåren var kanske mer besvärad än Polarn. För Polarn var det nog mest en chans att få en kram av storasyster och att få göra storasyster generad.  Efter fotograferingen åt vi middag på Koh phangan. Stekta nudlar, så himla gott! Sen förstår jag att det är många som väntar på en uppda

Den här hänger på min kollegas rum: En sökning visar att den är från Jessica ritar . Jag känner ett stort behov av att införskaffa en likadan, den står på min önskelista nu.

Först kom pandemin. Sen kom separation. Nu kom valresultatet. Vilket decennium det här verkar bli. Jag kom att tänka på en väns berättelse från sin uppväxt. Han berättade om sin mamma, som han beskrev som lugn, tålmodig och omtänksam. Visst kunde hon bli arg och irriterad ibland, men det var inget som han mindes att han tog åt sig av. Däremot inträffade en gång en incident på skolan där han inte hade visat sig från sin bästa sida och skolan hade ringt hans mamma. När hans mamma kom hem hade han förväntat sig en utskällning, men istället tittade hon honom i ögonen och sa med låg röst: "* Namnet *, jag är så besviken ." Sedan lämnade hon rummet och sa inget mer på resten av kvällen. Han beskrev att den stunden hade plågat honom mer än alla utskällningar någonsin, och han kunde fortfarande få en klump i magen när han mindes hennes sätt att titta på honom och just känslan av att ha gjort henne besviken.  Så till alla som röstat för rasism, för antifeminism, för klimatförnekelse,

Blommor är planterade, Saker är lagade. Toppar är klippta. Kattklor är klippta. Päls är borstad. Gardiner har bytts. Barnrum har städats. Jag har till och med kommit iväg och köpt nya köksknivar. Valet föll på Fiskars Hard edge kockkniv. Jag kände inte att jag har matlagningsskills som motiverade att köpa en Global. Jag kom mig också äntligen för att reda ut den enorma härva Lillfjant gjort av mitt garnnystan. Och då kunde jag börja sticka på Pyrets halsduk. Japp, jag ska prova att sticka denna gång. Det borde gå att lära gamla sig nya saker fortfarande. Eftersom det var lång-löprunda-dag blev det också stor frukost. Med en snarlik lunch. Men till middag blev det ingenting för då hade jag mensvärk. Igen.  Jag fick också lite ro till att läsa och avbröt senast valda bok till förmån för denna: Blir du ledsen om jag dör? Av Nicolas Lunabba. Otroligt gripande och högst aktuell i dessa tider när det vrålas om hårdare s

Imorgon är det dags. Då får vi veta hur det gått. Jag är inte alls redo, för det känns som att vi kommer få veta att majoriteten i det här landet vill ge rasismen ökat utrymme.  Jag minns i förra valet hur Åkesson skulle hålla valtal i vår kommun och publiken vände honom ryggen när han började tala, samtidigt som någon störde hela talet. I år besöker folk glatt valstugan och när Åkesson hälsade på var det stor publiksamling. En påtaglig och skrämmande utveckling.  Så jag känner mig inte alls trygg inför valresultatet, men jag hoppas att medmänsklighet vinner över fientlighet. 

Dagen började bra med jobb-frukost: När jag kom hem upptäckte jag att jag och arvsmassorna matchar varandra rätt bra. Värsta teamwork.  Pä torsdagar är det en kortare löprunda som är träningspasset. Håller kvar vid konceptet att träna varje dag men max 30 minuter effektiv träningstid (utöver promenaderna till och från jobbet) för att då blir det av. Började titta på en av de mest populära serierna pä Netflix just nu; " Devil in Ohio ". Inte helt säker på att jag är såld på den, tycker den känns rätt överspelad. Kanske inte kommer se klart den. Nu avrundar jag med att hugga in på nästa bok; Skuggorna  av Katarina Wennstam. Jag fortsätter titta på, och läsa om, ämnen relaterat till det jag jobbar med. Men så är det för de flesta på jobbet, så jag är inte ensam. Jag är heller inte ensam när jag läser, eller sover.