Någon gång förra året på väg till jobbet så stötte jag på en kvinna som stoppade mig. Hon verkade känna igen mig, men jag kände inte igen henne. Hon började prata om att jag var så lång och fin, eller vad det nu var.
Nu är våren här och jag har gått förbi henne några gånger igen. Till sist stoppade hon mig på nytt.
"Vi ses nästan varje dag!" sa hon med ett stort leende. Inte ens i närheten, men jag log och sa "Ja."
"Du är så fin!" sa hon efter att hon listat ut var jag jobbade. Sen knatade hon vidare.
Människor ändå, så härligt att få se det fina också.
Det är också väldigt fint att det är fredag och jag lyckades göra chefen nöjd och ta ut en och en halv timma från den ständigt ökande plusflexen. Alla nöjda, utom arvsmassorna som gnällde över att jag hämtade för tidigt.
Kommentarer