Jag önskar att jag kunde säga att det här var en rimlig representation av mig idag:
Det är det inte.
Efter två nätter av att vakna varje timme av antingen värk eller vallningar, och behöva gå upp titt som tätt för att inte orsaka en repris på Stockholms blodbad, så är jag rätt sliten.
Förra gången kom mensen med en liten förvarning tre dagar tidigt, började sen i utsatt tid och höll på i tolv dagar. Den här gången kom den 18 dagar sent och håller på att ta kål på mig.
Åh så härligt att vara kvinna och få uppleva kroppens faser och förändringar.
Det orimliga är ju att förväntas prestera något alls under dessa premisser. Inte sovit, en dov huvudvärk och mensvärk, behöva gå på toa varje timme och varenda muskel känns helt dränerad. Förutom den ständiga oron över att blöda igenom allt då (har hänt).
Hur är det ens tänkt att man ska fungera i något annat sammanhang än i en soffa med en chokladask? Men på riktigt, är det inte sjukt att man ska leva på som vanligt fast kroppen känns lika sargad som dagarna efter förlossning.
Om inget annat så vore de mest rimliga att ge mig en sån här, vad det nu är:
Kommentarer