Jag hann jobba i en och en halv timme. Det är ju alltid något. Sen kom värken krypande och även om jag kände igen den så tänkte jag att den nog skulle gå över. Det gjorde den inte. Lagom när den gav sig tillkänna ordentligt tittade kollegan in för att säga godmorgon, och jag kunde bara skaka på huvudet och börja storgråta som hälsning.
Hon försökte ta reda på hur hon kunde hjälpa till, och vad jag behövde, vilket inte är så lätt när jag har så ont att jag har svårt att prata. Mitt fokus var dessutom på att jag hade patient om fem minuter och sedan fullbokat resten av dagen. Så skevt. Då är det ju bra med en person som ser nyktert på saken, sätter igång och informerar sekreterare och chefer och säger till att jag inte ska tänka på jobbet just då. Sen stannade hon kvar tills herr B.o.B. kunde komma och hämta mig.
Vid det laget hade den mest intensiva smärtan klingat av, och resten av dagen har det mest varit en dov värk som liknar mensvärk, men ändå inte. Helt slut var jag, utöver att vara mör i hela kroppen. Jag däckade en stund när jag kom hem, och efter att jag vaknade så parkerade jag mig i soffan, utan att flytta på mig resten av dagen.
På sofflocket har jag haft tid att fundera över hur jäkla sjukt det är, vad jag som kvinna bara står ut med. Alla dessa år med kraftiga menstruationer och preventivmedel som fick mig att må dåligt. Sen alla dessa år med cystor under ägglossning, som kan göra så ont att jag knappt kan ställa mig upp eller sätta mig ner, men jag bara travar på ändå. Alla undersökningar på grund av cellförändringar. Alla undersökningar på grund av barnlösheten. Alla förändringar under och efter förlossning, vissa som inte försvunnit och möjligen skulle kunna klassas som förlossningsskador. Och nu alla förändringar till följd av klimakteriet, som att jag blöder så mycket att jag ibland inte kan vara mer än någon meter från en toalett för när det börjar flöda på så går det igenom allt på några minuter. Och så den här mystiska värken, som en läkare gav förklaringen " Det gör ont att ha mens".
Men jag förväntas, och förväntar mig själv, att bara köra på, som om allt som vanligt. Som att "Det gör ont att ha mens" faktiskt är sanningen jag ska rätta mig efter, och därför inte får utgöra ett hinder i vardagen.
Men just idag var det ett hinder jag fick rätta min vardag efter.
På sofflocket påbörjade jag också ett nytt projekt:
Polarn ska få en basker, från en beskrivning jag hittade på Hobbii.
Älskar Hobbii, och jag kan lova att Polarn blev taggad.
Kommentarer