Tänk att man kan känna så mycket för sina lurviga familjemedlemmar. Våra är löjligt älskade, kanske mest av arvsmassorna som tvångsmässigt måste röra vid dem så snart de får syn på dem.
Husdjur, alla borde ha minst ett.
Själv blir jag fortfarande, efter alla år som kattägare, lika hedrad när de vill komma och kela, ligga i min famn eller leka. Det är något magiskt med att dessa självständiga och väldigt bestämda varelser väljer att ty sig till en. För vi vet ju alla att katter kan absolut välja att strunta totalt i den som ger dem mat och husrum. Kanske är det därför man fjäskar så totalt för dessa stolta och lite dryga djur. Jag flyttar mig när de vill ha plats i sängen, går upp mitt i natten och fyller på maten, och rensar kattlådan vid minsta tecken på missnöje.
När det gäller vår ena fluffboll så är jag också lagom imponerad av vilken massiv katt hon är. Hon har svårt att få plats när hon vill ligga i knät.
Kommentarer