Man får ju höra en hel del "sanningar" när man är gravid, följt av ännu fler "sanningar" när man fått barn. En sådan "sanning" som ganska ofta dras fram är att barnet kommer att präglas av den mat mamman äter när hon är gravid och ammar.
Nu är två barn inte så mycket att komma dragandes med när det gäller urval till en studie, men likaväl så kan jag lätt säga att mina arvsmassor motsäger de där historierna, om jag nu skulle göra en "studie" värdig att publiceras på Facebook.
När jag väntade Pyret åt jag ungefär som vanligt, kanske med lite mer fokus på rätt näring framför min preferens för kolhydrater. Jag var ju av förklarliga skäl mån om att graviditeten skulle gå bra. Hon ville ju inte amma så värst när hon väl kom till världen, men den korta tid vi försökte åt jag likadant som under graviditeten.
Under graviditeten med Polarn var jag extremt sötsugen, och gav mig hän till den fantastiska världen av snabba kolhydrater. Också för att jag försökte ta hand om Pyret under tiden och knappt hann äta, än mindre laga välbalanserade måltider. Polarn ville ju amma konstant, och jag hade uppenbarligen ett ganska stort energibehov, så jag åt likadant då som under graviditeten. Jag har ett starkt minne av att jag åt vansinnigt mycket chokladbollar i alla smaker. De är nämligen ofta mjölkfria, vilket passade bra medan vi undersökte om hennes eksem kunde bero på mjölkallergi och jag uteslöt mjölk ur kosten.
Så spolar vi fram några år och hittar Pyret, som gärna lever på kolhydrater och har ett enormt sug efter sötsaker. Tvärtemot vad hon fick av mig, så att säga. Medan om Polarn, som borde ha anammat den kosten, själv får välja lunch, som idag när hon är hemma från skolan, så väljer hon det här:
Och nya favoritfrukten hon inte kan få nog av:
Japp, grapefrukt.
Hon blir lycklig av att vi köper morötter, äter paprikor som om de vore äpplen, äter bär som om de vore smågodis och tycker att salladsbarer i mataffärer är världens bästa uppfinning. Hon gillar inte chokladbollar men älskar mjölk.
Så det kan gå.
Kommentarer