I onsdags kom Polarn hem och beklagade sig över ont i halsen. Två väldigt motstridiga saker händer när hon klagar på sitt mående på något sätt; dels händer det sällan att hon beklagar sig så därför blir man bekymrad, dels verkar hon tämligen opåverkad. Hon kan liksom inte vara sjuk, ens när hon är sjuk. Den här gången åt hon med god aptit, pratade nonstop och skuttade runt som om hon hade myror i brallorna ändå fram till läggdags, då sa hon igen att halsen gjorde ont. Nästa morgon kändes hon lite varm, inte heller ett pålitligt tecken hos den där vandrande kaminen, men sa att hon hade ont i halsen direkt när hon vaknade. Då tog jag mig en titt och möttes av ilsket röda halsmandlar som var så svullna att de nästan nuddade varann. Så det blev lite vab då. Inte en lätt uppgift med den arvsmassan. Förutom att hon lite då och då under dagen sa till när halsen gjorde ont så var hon ju precis som vanligt, om än lite understimulerad. Nu är det ju så att Pyret valde att ha sitt kalas geno