attvarabob

Det blev en premiärtur med nya barnvagnen, vi tog ur ena sitsen och pyret fick åka solo. Tack vare att jag vaggar runt som en halt anka med absurd ölmage så kändes det befogat att gå runt med en syskonvagn fast det bara satt ett barn i den. Det lilla monstret verkade trivas i den men jag misstänker att det mest är nyhetens behag och att protester mot att sitta fastspänd och bara framåtvänd kommer. Speciellt eftersom hon har ägnat dagen åt att protestera mot allt annat, som mot att äta något annat än ost till lunch. Trots den uppenbara minimala faktiska skillnaden i bredd, 4 fjuttiga centimetrar, så kändes det som att manövrera en traktor och jag fick påminna mig själv om att vi inte har något val. Vi måste frakta runt två barn snart. Det kommer bli otympligare, krångligare och svettigt oavsett vilken vagn vi hade valt. Med det i beaktande får jag väl säga att jag är nöjd. Sån liten skillnad.

Igår sådär mitt på dagen någon gång så tänkte jag att polarn hade rört sig väldigt lite. Någon gång på eftermiddagen så tänkte jag att jag inte hade haft några sammandragningar, trots att pyret var extra klängig och jag hade fått lyfta och bära mycket. Till kvällen när jag åt semla (tack E!!) och drack kaffe tänkte jag att det var konstigt att inte ens det gav upphov till den vanliga kalabaliken där inne. Då började jag bli lite orolig. Det har inte varit lugnt där inne sen vecka 15 typ och jag har inte varit utan värk i magen på evigheter. Jag har heller aldrig under hela pyrets graviditet, eller den här graviditeten, känt så som andra beskriver att jag fått lov att knuffa lite på magen för att kolla att allt varit okej. Det har liksom alltid varit tillräckligt med party för att jag aldrig behövt undra. Däremot har jag ibland knuffat lite för att retas, för att det är skoj att få en respons, som att vi snackar lite det lilla livet och jag. Men så tänkte jag att kanske har polarn b...

Vagnen has arrived. En Mountain buggy duet. Den vann på sina få 63 cm och vettiga pris. Lägenhet, trånga hissar, trånga butiker kombinerat med en ovilja att betala lika mycket som för en begagnad bil (speciellt nu när man vet hur lite man får för vagnar när man ska sälja dom) gjorde valet, inte enkelt, men begränsat. När man har rattat de fjuttiga 63 centimetrarna här hemma och det känns som en gigantisk vagn så antar jag dessutom att 74 centimetrar skulle kännas rätt jobbiga. Sen är det väl som många barnvagns säljare verkar säga Den perfekta vagnen finns inte. Nu ska vi bara våga testköra detta vidunder.

Lagom tills att polarn ska komma så ska ju maken fylla år. Exakt samma dag som polarn ska komma så ska vi fira 15 årig bröllopsdag. Därför tänkte jag att det är lika bra att vara ute i god tid och ordna presenter å sånt. Maken fick så idag en Moccamaster. Dels för att han har tjatat sig blå om vilken överlägset förträfflig kaffebryggare det är, sen de fick en på jobbet. Dels för att han snart ska vara hemma från det jobbet samtidigt som han ska kliva in i tvåbarns-chocken. Kaffe kommer nog behövas. Kaffe som han tycker är mycket godare i nämnda apparat. Jag tycker att jag samlade god-hustru-poäng med det.

I morse fick pyret tag i en vatten-sprejflaska. Den blev genast hennes bästa vän. Några timmar hann passera innan mini-Houdini lyckades, i stor triumf, skruva av munstycket. Det lilla munstycket som hon garanterat skulle springa runt med i munnen. Jag klev in och sa tack och adjö till sprejflaskan på grund av den uppenbara dödsrisken, denna ytterst otacksamma uppgift som förälder. Tada! Epic utbrott. Det sparkades, vevades, skreks, gräts och kippades efter luft när såna onödigheter som andning glömdes bort i denna stora orättvisa. Jag blir liksom alltid lite handfallen och förvånad i några sekunder, inte över att just pyret är den typen som reagerar starkt varje gång hennes vilja motarbetas, jag känner henne nu, utan för att hon orkar. Det är lite beundransvärt att hon är beredd att gå ut i fullt krig för såna små saker. Just idag var de...

Det var ju det där med kniiipet. Att det ska vara så jäkla svårt!? Nu ska ju alla knipa, även de som inte fött barn, ja även män, för att muskler liksom inte samarbetar lika väl när åren går. Fast preggon och post-preggon uppmuntras och uppmanas lite extra att kniiipa. Det är inte svårt, det tar inte lång tid, man kan göra det i soffan, i kön i mataffären, vid middagsbordet, i duschen, på jobbet. Men gör man det? Ähhhh? Njaaaääääeeee. Jag blir så trött på mig själv. Efter pyrets ankomst fick jag höra från en barnmorska att jag hade väldigt bra muskler i berörda området vilket jag har tagit som någon ursäkt för att undvika att göra dessa ytterst enkla övningar. Som om det skulle straffa någon annan än mig själv i slutändan. Vad krävs? Ska jag behöva st...

När jag vilar på soffan på eftermiddagen kommer pyret fram till mig ibland, klappar mig på axeln och ger mig en puss, innan hon springer vidare. Jag smälter.