Fortsätt till huvudinnehåll

Illusionen av framsteg

Även denna morgon kom ett samtal, denna gång från den enhet som skulle ta hand om översvämningskonsekvenserna. De hade fått uppfattningen att de bara skulle titta på eventuell fuktskada på golvet i badrummet. Jag förklarade att det var lite mer, betonade särskilt att alla drabbade ytor hade en kladdig beläggning. Mannen sa att de skulle undersöka saken och återkomma. 
Sedan hörde jag inget mer. 
Imorgon har det gått fyra dagar och är dagen innan midsommar. Chanserna att något åtgärdas under morgondagen känns obefintliga. 
Så jag får väl inleda första delen av min semester åt att försöka göra rent badrum och golv, för det känns inte vidare hygieniskt att arvsmassor och lurviga trampar runt på en beläggning av avloppsvatten. Frågan är vilket medel som tar bort det där.
Men men.
Vilken tur att psykologen och en annan kollega kom förbi med sina arvsmassor på lunchen och gav dagen lite guldkant. Då kunde jag slänga i mig min lunch och sedan hålla bebisar sysselsatta medan deras mammor fick äta. Små, små bebisar är som allra roligast när man kan låna dem och sedan lämna tillbaka dem. De är också lättare att bära på när man inte behöver bära dem dygnet runt. 

Psykologen skickade också bildbevis senare på dagen för att bebis har börjat sin bana som Swiftie.
Armbandet Pyret gjorde satt på plats, så nu kan hon börja lära honom att bli den Swiftie hon lovade att skapa. 

Nu googlar jag "rengöra flottiga golv" så jag är förberedd.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...