Jag pratade med kollegan om det här med att bli förälder, han är relativt ny i branschen och har knappt ett par år under bältet. Inte för att tiden spelar någon roll, man vänjer sig väl aldrig riktigt och det är ett ämne man aldrig får MVG i.
Han berättade att han aldrig haft svårt med tålamod, han har gått genom livet i tron om att han har ett överflöd, att tålamod är en enkel sak. Sen kom ett barn, nu vet han hur brist på tålamod känns.
Strålande exempel lyftes, klassiker som att barnet ber om en smörgås med ost på, och sedan får ett raseriutbrott för att det var ost på smörgåsen. Så osten avlägsnas, barnet tar en tugga, vill ha tillbaka osten, den befinner sig i kollegans mage, barnet får ett nytt raseriutbrott.
Föräldraskap 101.
Vi diskuterade också det magiska med knappar och att man som förälder aldrig får vara distraherad i närheten av en hissknapp och därför trycka på den av ren vana. Barnet kommer reagera negativt på detta, kan man säga.
Vi hade ett mycket trevligt och bekräftande samtal. Jag lyckades trots detta själv göra klassiska misstaget att be ett barn göra det som ska göras vid läggdags. Fattar inte att jag kan gå i den fällan fortfarande. Nu har ju raseriutbrott bytts ut mot butter tystnad, men effekten är densamma och man känner sig usel som förälder.
Men imorgon är det en ny dag, full av nya misstag!
Kommentarer