Det var ganska passande att fina kollegan lämnat lite nödproviant på mitt skrivbord igår.
Den extra energin hade jag behövt trycka i mig redan idag, men hann inte.
Det var dags för första fotograferingen. Så jag kastade i mig lunch och rusade iväg för att hämta arvsmassorna på skolan. När vi sen gick mot tåget märkte jag att det var något ansträngande att bära på ryggsäck med jobbdator, och varsin kasse med olika ombyten till dem. De bar ju redan på sina ryggsäckar med I-pads och lite annat krafs, så de kunde inte hjälpa till. Ett snabbt överslag visade utrymme för att hinna springa hem och lämna och packa om saker innan vi åkte. Sagt och gjort.
Men så kom vi till tåget med 5 minuters marginal när jag upptäckte att jag glömt kontrakten i den där tunga ryggsäcken jag lastat av mig. Jag fick inte panik men sa fula ord. Arvsmassorna fick vänta på perrongen medan jag snabbt sprang hem (bra att bo nära en station) och plockade upp mappen ur ryggsäcken. Jag sprang (ja, sprang) upp på perrongen precis när tåget kom in. Arvsmassorna stod och hoppade av iver och uttryckte stor beundran över att jag klarat det på bara 5 minuter.
Att släpa tung väska med ombyten i city en eftermiddag, med en arvsmassa i varsin hand, är ju inte heller en lung strandpromenad direkt. Precis som att det var lite rörigt att underhålla en ivrig arvsmassa samtidigt som jag skulle hjälpa den andra under fotograferingen.
Redan där var jag helt slut.
Jag kunde inte låta bli att gå med på arvsmassornas förslag att äta middag på Pizza hut efteråt, har tänkte att det behövdes för att ta sig hem i rusningstrafik.
Någon slags kognitiv förmåga fanns kvar när vi kom hem, den använde jag till att vara behjälplig vid läsläxorna. Men jag tror att den tog slut sen. Jag tror att det mesta tog slut sen, men det kan bero på att dagen sett ut så här, trots träningsvärk och sömnbrist:
Kommentarer