Att det ska vara så svårt att vara vuxen, det suger ju all energi ur en, som en konstant vampyr i själen.
Jag fick i veckan ett mindre trevligt besked som gjorde mig heligt förbannad, och det följdes av ett annat mindre trevlig besked som gjorde mig kanske inte heligt förbannad, men irriterad. Så där att jag började ompröva saker.
Är man då en så kallad "vuxen" så behöver man ju ta tag i saken, göra något åt det, inte bara gnälla. Det är ju fullkomligt orimligt begärt. Varför kan inte någon annan lösa det åt mig?
Problemen med att man själv ska ta tag i saker som besvärar en, är ju flera. Dels ska man då vara vuxen och prata med någon, på ett vuxet sätt. Dels ska man komma med konkreta och vettiga förslag på hur en lösning eller förbättring skulle se ut. Dels ska man sen gå och invänta om den blottade stunden faktiskt leder till en förbättring, om man blir hörsammad, eller om man blir sviken.
Jag gjorde allt det där idag, blottade strupen och bad om hjälp. Gav förslag till hur det skulle bli bättre. Nu ska jag gå och vänta på besked. Det lät positivt, det sas att det inte borde vara omöjligt, men man är väl van att det inte alltid blir som man tänkt. Och det som blir svårt är väl att det tungt nog att upptäcka något fel, men det felet blir ju ännu tyngre att bära om man blir nekad möjligheten att rätta till det.
Jag har svårt att skaka av mig känslan av att vara besvärlig när jag lyfter orättvisor, eller kräver saker. I det här fallet kommer ett positivt besked dessutom medföra att jag kommer vara besvärlig och ställa till det. Jag vet inte vad som är värst, att inte få den hjälp jag efterfrågat, eller behöva ställa till det.
Tur att det finns fler besvärliga kvinnor.
Kommentarer