Jag tog ett djupt andetag och vågade mig på ett nytt besök till gynekolog.
Så fint bemötande, så noggrann, så förstående och på så sätt så mycket bättre. Jag fick också lite mer förklaringar på varför det är som det är.
Men.
Likt tusan så var förslaget spiral.
Jag fick mer möjlighet att förklara varför jag inte känner mig bekväm med det, men det innebar inte att det fanns så många andra alternativ.
Så det är så det ser ut. En lösning. En.
Ursäkta, men är det inte så jäkla snålt?
Borde det inte finnas något annat?
Sen är jag kanske löjligt envis som känner mig så avigt inställd till att sätta in spiral, men jag vill verkligen inte. Kanske om besvären fortsätter och blir ännu värre så kommer jag ändra åsikt. Men än så länge så känns det som ett värre alternativ, för mig. Andra kanske inte känner så och tycker att det är himla smidigt och praktiskt och då är det ju toppen.
Men är det så himla konstigt att tänka att besvär som drabbar så otroligt många kvinnor ska ha mer än en enda lösning? Är jag kinkig då?
Jag gick från besöket och höll emot tårarna, jag kände mig trött, besviken och nedslagen, för att jag önskat mig att få förslag på en lösning som skulle passa mig.
Kanske är det att tro på sagor om mystiska väsen, som inte finns.
Polarn lämnade en lapp till tandfen vid senaste besöket, och bad att hon skulle rita hur hon såg ut. Jag gjorde en snabb skiss innan jag gick och la mig.
Nu ska jag önska mig en klimakteriefe. En som ser lika snäll och glad ut.
Kommentarer