Jag finner det lite tungrott för tillfället, har svårt att hitta ork, engagemang eller intresse. Tycker att tillvaron känns som en evig uppförsbacke med bristande inslag av återhämtning. Det är ju så många måsten, så mycket som är svårt och så lite belöningar.
Så jag stänger av, kopplar bort och drar mig undan, vilket jag rent logiskt kan förstå är helt kontraproduktivt. Vardagens monotona tillvaro blir ju inte mer lockande om det eviga diskandet, plockandet och tjafsandet aldrig bryts av något mer givande. Samtidigt så tar jag mig inte riktigt för något annat än att vakna, lämna barn, gå till jobbet, åka hem, äta middag, natta barn, plocka undan, duscha och sova. Och upprepa. För evigt. Det finns inte någon energi för att ta initiativ, planera eller projektleda.
Ledig tid känns mest som att den är till för att få timmarna att gå till dess att vardagen är tillbaka. Jag orkar inte ta in omvärlden riktigt, så på så sätt är den inrutade vardagen en rätt skön ram att hålla i sig i.
Kanske behövs en tid att slippa veta, slippa sköta, slippa driva, när det är så mycket annat att hantera. Kanske är det någon slags försvarsmekanism när det som är svårt sliter lite på känslorna. När alla mår bättre igen, så är det kanske lättare att engagera sig i omvärlden, men inte just nu. Just nu är det bara inte kul.
Så jag stänger av, kopplar bort och drar mig undan, vilket jag rent logiskt kan förstå är helt kontraproduktivt. Vardagens monotona tillvaro blir ju inte mer lockande om det eviga diskandet, plockandet och tjafsandet aldrig bryts av något mer givande. Samtidigt så tar jag mig inte riktigt för något annat än att vakna, lämna barn, gå till jobbet, åka hem, äta middag, natta barn, plocka undan, duscha och sova. Och upprepa. För evigt. Det finns inte någon energi för att ta initiativ, planera eller projektleda.
Ledig tid känns mest som att den är till för att få timmarna att gå till dess att vardagen är tillbaka. Jag orkar inte ta in omvärlden riktigt, så på så sätt är den inrutade vardagen en rätt skön ram att hålla i sig i.
Kanske behövs en tid att slippa veta, slippa sköta, slippa driva, när det är så mycket annat att hantera. Kanske är det någon slags försvarsmekanism när det som är svårt sliter lite på känslorna. När alla mår bättre igen, så är det kanske lättare att engagera sig i omvärlden, men inte just nu. Just nu är det bara inte kul.
Kommentarer