Det värsta med att barnen växer upp är att de börjar förvänta sig att jag ska fira min födelsedag. Det vill jag fortfarande inte.
Jag hade totalt glömt bort (förträngt) den när Greken påminde om det förra veckan. Sen glömde (förträngde) jag den igen tills Polarn började tjata om den i måndags. Och fast hon tjatade mer om den imorse så lyckades jag glömma bort (förtränga) den under hela dagen idag.
Så lite vill jag fira den.
Jag hyllar gärna att jag lyckats vara mor i ytterligare ett år, för det är ju i nivå med värt Nobelpriset, men det går obemärkt förbi. Att däremot fira att jag, med nöd och näppe, lyckats existera i ett år till, är väl inte nödvändigt.
Det bästa med att barnen växer upp är då å andra sidan att få se hur de anser att man ska säga grattis.
Jag hade totalt glömt bort (förträngt) den när Greken påminde om det förra veckan. Sen glömde (förträngde) jag den igen tills Polarn började tjata om den i måndags. Och fast hon tjatade mer om den imorse så lyckades jag glömma bort (förtränga) den under hela dagen idag.
Så lite vill jag fira den.
Jag hyllar gärna att jag lyckats vara mor i ytterligare ett år, för det är ju i nivå med värt Nobelpriset, men det går obemärkt förbi. Att däremot fira att jag, med nöd och näppe, lyckats existera i ett år till, är väl inte nödvändigt.
Det bästa med att barnen växer upp är då å andra sidan att få se hur de anser att man ska säga grattis.
Pyrets present.
Polarns present.
Finaste presenterna i världen.
Imorgon är det tack och lov förbi och vardagen är som den brukar.
Kommentarer