Vi har varit och fått en okejstämpel på arvsmassorna igen. Utvecklingssamtal.
Pyret var riktigt bra på att vara kompis. Hon hjälpte de andra barnen, såväl stora som små, med praktiska saker som påklädning och att medla vid konflikter. Pedagogerna hade, liksom vi, uppmärksammat att hon växt och utvecklats mentalt i en rasande takt under sommaren. Hon vågade ta mer plats och var inte alls lika blyg som tidigare. Under hennes sista år på förskolan skulle de fortsätta att hjälpa henne utvecklas med det hon är mest intresserad av just nu; att läsa och skriva.
Polarn hade visat sig allt mer självständig, hon valde mer saker utifrån eget tycke snarare än efter Pyret och skaffat sig ett gäng egna kompisar. Pedagogerna hade, liksom vi, uppmärksammat att hon har humör och något av brist på tålamod. Hon var säker på vad hon ville och hade inte svårt för att ta plats. Det närmaste året skulle förskolan fokusera på att hon skulle få vara mycket fysiskt aktiv, för det är vad hon gillar bäst, och att få öva mer på ord och bokstäver eftersom hon börjar bli mer nyfiken på det.
Det kan ju låta som lite saker de bara säger, att anpassa så specifikt till varje barn, men praktiskt omöjligt. Fast det är det inte, vi ser att de där planerna de gör följs och att de ser och anpassar sig för varje barn. Precis som att de har blick för gruppdynamiken och anpassar verksamheten när de upptäcker saker som att alla pojkar leker med en sak vid ett bord och alla flickor pysslar vid ett annat. Genast gör de upp en plan gör att motarbeta könsnormerna.
Smått fantastiskt att få ha barnen på en förskola som arbetar så genomtänkt och individuellt i alla steg.
Jag önskar att jag var så genomtänkt just nu. Men jag känner mig enbart helt kaotisk.
Kommentarer