Lång dags färd mot inlämning.

Vi var rätt ensamma i skolan klockan 7.00 imorse. Det var vi och städaren. Fast jag tror att hon knappast höjde ögonbrynen eftersom det brukar vara hon och jag i studierummet på morgonen, innan alla andra dyker upp.
Jag har ännu ingen aning om vi gjorde bra, dåligt eller mittemellan ifrån oss, men vi lämnade in vår uppgift i tid. Dessutom varken började vi gråta när det var tre timmar kvar till deadline, eller väsa "Fuuuuck!!" efter att ha fråga en klasskompis om något en halvtimme innan inlämning för att sen kliva tillbaka till vår dator. Det såg jag hända.
Märkligt ändå, att skriva ord på papper och ge till någon annan kan skapa sådan otrolig press och ångest.

Vi firade inte, istället åt vi en halvtrist lunch och tog itu med nästa uppgift. Vi firar med lunch på bästa kinabuffén på fredag istället, när nästa inlämning är klar. Fast då måste vi å andra sidan ta itu med uppgiften till seminariet på måndag. Ingen rast, ingen ro.

Jag fick i alla fall en kvällsfika med mammakompisen, så lite firade jag att inget är klart, inget är över eller i mål förrän den slutgiltiga deadlinen i januari.

"Dricka kaffe på kvällen?! Men hur kan du sova då?!"
Förut förstod jag inte frågan för att jag sov ändå. Nu förstår jag inte frågan eftersom jag ändå inte får sova.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen